×

Då var det äntligen dags för halvmarapremiär! Efter ha varit anmäld ett par gånger om men blivit tvungen att kasta in handduken på grund av sjukdom var det en seger i sig att ens komma till start. Tur var väl att ej hunnit anmäla mig till förra årets halvmara innan jag skadade knät.

Men nu stod jag alltså där! Planen var ändå ganska klar innan start, under 2h var målet. Så jag lade mig runt farthållaren för just två timmar.

Jag märkte rätt snart att min puls var 5-10 slag högre än när jag tränar hemma i samma fart. Förklaring okänd, men jag borde där och då ha insett att det här skulle bli en jobbig afton.

Det tar mig 2-3 km in i loppet innan jag hittar in i loppet. 3-8 km och känslan är: "det här kommer gå bra, fortsätt bara nöta nu Calle!" Strax efter 10k började vaderna kännas en aning stumma, men inget som jag än var orolig över. Det skulle senare komma annat att vara orolig över så dessa vader fick kämpa på.

Någonstans mellan 12-13k började jag räkna kilometer till mål. Det började ta emot, men gick ändå rätt bra att hålla fart... Började leta energi efter banan då jag kände att jag kanske behövde något för att orka sista biten. Kilometer 15-16 är otroligt tuffa, tror att min kropp där kände att började bli långt. Jag har ju faktiskt inte sprungit mer än dryga 16k inför loppet i ett svep.

Så när det var som tuffast så kom ett segt motlut vid 17-18k som knäckte mig mentalt. Jag KUNDE inte hålla farten utan fick gå ett tjugotal meter för att få ner pulsen något. Blev omsprungen av farthållaren för under 2h och målet korrigerades till: "ta dig till mållinjen, du går inte härifrån utan medalj, skit i tiden!"

Började springa igång buggarna så sakteliga och då ville låren säga ifrån också. Det började efter den kortare promenaden bulta i översida lår. Jag fortsatte och snart kom en vätskekontroll. Jag sprang fram till bordet tog en mugg vatten och gick några steg medans jag drack ett par klunkar. För att sedan fortsätta mot mål.

Äntligen nedförslut och det kändes något lättare. Men med ett 2k kvar började insida lår krampa lite då och då. Tanken slog mig, kan jag bli en av få som faktiskt på allvar kommer att behöva krypa över mållinjen?

*PIP* och och passering 20k. Jag växlar där och då läge på pulsklockan, från just puls till tid. Det tar mig en lång stunds räknande innan jag inser att jag fortfarande har möjlighet att klara målet, till min stora förvåning! *höga 1:53, det måste ju innebära att jag kan klara det?*

Ökade farten, ja det gick faktiskt! Den fanns en reserv och när jag passerar mållinjen inser jag att jag klarat det med ca: 30 sekunders marginal.

Men så slut jag var vid målgångjag stapplade ärligt talat fram mot medaljen och sedan var det lååååångt till goddiebagen och det viktigaste, något att dricka!

Det tog mig sedan cirka en timme innan jag återfick lite ork. Totalt slut!

Då var det äntligen dags för halvmarapremiär! Efter ha varit anmäld ett par gånger om men blivit tvungen att kasta in handduken på grund av sjukdom var det en seger i sig att ens komma till start. Tur var väl att ej hunnit anmäla mig till förra årets halvmara innan jag skadade knät.

Men nu stod jag alltså där! Planen var ändå ganska klar innan start, under 2h var målet. Så jag lade mig runt farthållaren för just två timmar.

Jag märkte rätt snart att min puls var 5-10 slag högre än när jag tränar hemma i samma fart. Förklaring okänd, men jag borde där och då ha insett att det här skulle bli en jobbig afton.

Det tar mig 2-3 km in i loppet innan jag hittar in i loppet. 3-8 km och känslan är: "det här kommer gå bra, fortsätt bara nöta nu Calle!" Strax efter 10k började vaderna kännas en aning stumma, men inget som jag än var orolig över. Det skulle senare komma annat att vara orolig över så dessa vader fick kämpa på.

Någonstans mellan 12-13k började jag räkna kilometer till mål. Det började ta emot, men gick ändå rätt bra att hålla fart... Började leta energi efter banan då jag kände att jag kanske behövde något för att orka sista biten. Kilometer 15-16 är otroligt tuffa, tror att min kropp där kände att började bli långt. Jag har ju faktiskt inte sprungit mer än dryga 16k inför loppet i ett svep.

Så när det var som tuffast så kom ett segt motlut vid 17-18k som knäckte mig mentalt. Jag KUNDE inte hålla farten utan fick gå ett tjugotal meter för att få ner pulsen något. Blev omsprungen av farthållaren för under 2h och målet korrigerades till: "ta dig till mållinjen, du går inte härifrån utan medalj, skit i tiden!"

Började springa igång buggarna så sakteliga och då ville låren säga ifrån också. Det började efter den kortare promenaden bulta i översida lår. Jag fortsatte och snart kom en vätskekontroll. Jag sprang fram till bordet tog en mugg vatten och gick några steg medans jag drack ett par klunkar. För att sedan fortsätta mot mål.

Äntligen nedförslut och det kändes något lättare. Men med ett 2k kvar började insida lår krampa lite då och då. Tanken slog mig, kan jag bli en av få som faktiskt på allvar kommer att behöva krypa över mållinjen?

*PIP* och och passering 20k. Jag växlar där och då läge på pulsklockan, från just puls till tid. Det tar mig en lång stunds räknande innan jag inser att jag fortfarande har möjlighet att klara målet, till min stora förvåning! *höga 1:53, det måste ju innebära att jag kan klara det?*

Ökade farten, ja det gick faktiskt! Den fanns en reserv och när jag passerar mållinjen inser jag att jag klarat det med ca: 30 sekunders marginal.

Men så slut jag var vid målgångjag stapplade ärligt talat fram mot medaljen och sedan var det lååååångt till goddiebagen och det viktigaste, något att dricka!

Det tog mig sedan cirka en timme innan jag återfick lite ork. Totalt slut!

×

Det här med målsättningar är svårt. Uppnår man ett tydligt uppsatt mål är det ju såklart extrem glädje, men besvikelsen när man inte klarar det är ju tuff.

Jag brukar vara feg i mina målsättningar, eller realistisk kanske man ska säga. Men inför årets midnattslopp gjorde jag något farligt, jag lade upp ett mål som jag visste skulle bli svårt, sedan gick jag och intalade mig att det inte alls var omöjligt att uppnå.

BOOM slog fällan igen och jag gick rakt i den. Jag trodde jag skulle ha sub45 i mig, men ack så fel jag hade.

Jag hade funderat igenom loppet bit för bit innan, var jag skulle behöva ta tid och var jag visste jag skulle tappa tid.

Pang! Startskottet går och jag står väldigt långt bak i min startgrupp, så ut i vänsterdelen och springa var det som gällde. För jag visste att de första tre kilometerna innan stigningen var jag tvungen att ta rätt bra med tid för att sedan kunna tappa i backen vid 4 kilometer.

Första kilometern gick något långsammare än väntat, 4:27-tempo. Sedan hittade jag ett något friare steg och kunde trampa in andra kilometern på 4:11 med stor hjälp av en nedförsbacke. Allt kändes här toppen.

Sedan kommer tredje kilometern och jag tror det var här jag lade grunden till min genomklappning. Ganska flack kilometer som jag lyckades hålla 4:30-tempo under, det kändes dock fortfarande riktigt bra här.
Sedan kommer backen och jag går på rätt hårt. Målet var 4:45-temp kilometer fyra och något snabbare kilometer fem.

Men när jag efter ca: 4.5 kilometer når toppen av banans värsta stigning är jag helt slut, försöker ändå hålla farten i nedförsbacken efter. Tror också jag gör det rätt bra tills jag tittar till klockan. Inser att jag tappat farten och försöker öka. Men så kommer smärtan i högersida mage. Håll eller något som liknande håll väldigt mycket. Farten går ej att göra något åt vid det här laget. Jag kämpar i strax under 5:00-tempo med smärtor i magen. Farten? Det gick inte att göra något åt saken. Var bara att försöka vänta ut smärtan.

Men smärtan höll sig kvar och jag tappade ytligare tid i backarna vid ca: 8 kilometer och när jag där nådde toppen och hade 1,5 kilometer kvar till mål, då kände jag hur kroppen svarade och fick tillbaks energi och jag kunde sista kilometern trycka på för en slutspurt. Visserligen är det nedförslut på upploppet, men min sista kilomter på 4:22 tog mig ändå precis under 47 minuter och i efterhand med tanke på hur loppet utvecklade sig måste jag vara nöd med det. 46:56 officiell sluttid.

Nästa år är målet tydligt, då satsar jag återigen på under 45 minuter. Frågan är hur jag ska lägga upp loppet?

Årets lopp var ändå mitt snabbaste Midnattslopp och jag kunde efter loppet konstatera att min maxpuls inte alls är 186 som jag trodde efter en vår av träning där min puls alltså aldrig överstigit detta. Under årets Midnattslopp kom jag tydligen upp i 191 slag/min och det var lite roligt att se. Så klart uppnådde jag denna puls i backen vid Sofia kyrka...

Det här med målsättningar är svårt. Uppnår man ett tydligt uppsatt mål är det ju såklart extrem glädje, men besvikelsen när man inte klarar det är ju tuff.

Jag brukar vara feg i mina målsättningar, eller realistisk kanske man ska säga. Men inför årets midnattslopp gjorde jag något farligt, jag lade upp ett mål som jag visste skulle bli svårt, sedan gick jag och intalade mig att det inte alls var omöjligt att uppnå.

BOOM slog fällan igen och jag gick rakt i den. Jag trodde jag skulle ha sub45 i mig, men ack så fel jag hade.

Jag hade funderat igenom loppet bit för bit innan, var jag skulle behöva ta tid och var jag visste jag skulle tappa tid.

Pang! Startskottet går och jag står väldigt långt bak i min startgrupp, så ut i vänsterdelen och springa var det som gällde. För jag visste att de första tre kilometerna innan stigningen var jag tvungen att ta rätt bra med tid för att sedan kunna tappa i backen vid 4 kilometer.

Första kilometern gick något långsammare än väntat, 4:27-tempo. Sedan hittade jag ett något friare steg och kunde trampa in andra kilometern på 4:11 med stor hjälp av en nedförsbacke. Allt kändes här toppen.

Sedan kommer tredje kilometern och jag tror det var här jag lade grunden till min genomklappning. Ganska flack kilometer som jag lyckades hålla 4:30-tempo under, det kändes dock fortfarande riktigt bra här.
Sedan kommer backen och jag går på rätt hårt. Målet var 4:45-temp kilometer fyra och något snabbare kilometer fem.

Men när jag efter ca: 4.5 kilometer når toppen av banans värsta stigning är jag helt slut, försöker ändå hålla farten i nedförsbacken efter. Tror också jag gör det rätt bra tills jag tittar till klockan. Inser att jag tappat farten och försöker öka. Men så kommer smärtan i högersida mage. Håll eller något som liknande håll väldigt mycket. Farten går ej att göra något åt vid det här laget. Jag kämpar i strax under 5:00-tempo med smärtor i magen. Farten? Det gick inte att göra något åt saken. Var bara att försöka vänta ut smärtan.

Men smärtan höll sig kvar och jag tappade ytligare tid i backarna vid ca: 8 kilometer och när jag där nådde toppen och hade 1,5 kilometer kvar till mål, då kände jag hur kroppen svarade och fick tillbaks energi och jag kunde sista kilometern trycka på för en slutspurt. Visserligen är det nedförslut på upploppet, men min sista kilomter på 4:22 tog mig ändå precis under 47 minuter och i efterhand med tanke på hur loppet utvecklade sig måste jag vara nöd med det. 46:56 officiell sluttid.

Nästa år är målet tydligt, då satsar jag återigen på under 45 minuter. Frågan är hur jag ska lägga upp loppet?

Årets lopp var ändå mitt snabbaste Midnattslopp och jag kunde efter loppet konstatera att min maxpuls inte alls är 186 som jag trodde efter en vår av träning där min puls alltså aldrig överstigit detta. Under årets Midnattslopp kom jag tydligen upp i 191 slag/min och det var lite roligt att se. Så klart uppnådde jag denna puls i backen vid Sofia kyrka...

×

Förra året startade ett nytt lopp i Stockholm vid namn STHLM10. Det sprang jag då precis som i år då det är ett av det mer välarrangerade loppen jag sprungit. Riktigt trevligt plus att man i år fick medalj vilket höjer motivationsfaktorn ytligare!

Förra året slog jag till med vad som då blev mitt PB på tävling, 48:12. Skulle jag orka toppa det i år? Prognoserna talade sitt tydliga språk, skulle jag inte komma in under förra årets tid skulle jag bli otroligt besviken. Men det slapp jag ju helt klart!

För en månad sedan sprang jag milspåret, då PB och låga 46, idag? PB igen och in på tiden 45:27!

Var i valet och kvalet hur jag skulle lägga upp loppet. För jag visste ju att Västerbron skulle komma mot slutet och dess backe precis innan som jag kan tycka är den jobbiga. Så frågan var, jämnt tempo och spara sig något för bron, eller trampa på från start och chansa en aning mer och hoppas krafterna skulle finnas när bron närmade sig.

Det blev det senare, svårt att hålla igen som vanligt. Vad som är skönt med STHLM10 är att det inte blir kö i starten likt andra lopp då man förlorar tid första kilometern innan man hittar ett fritt spår att löpa i. Denna start medför att man dras med i ett högre tempo än man kanske egentligen klarar av. Jag fick hålla igen och ändå springer jag in första kilometer på 4:14 typ.

Men sedan hittade jag ett skönt tempo kring 4:30 - 4:35, fram till backen innan Västerbron. Då blev det tufft att hålla farten och jag var tvungen att sakta ner för att inte spränga mig. När det sedan var dags för bron, vilken jag inte tycker är så jobbig, så kände jag krafterna återkom ganska fort. När jag sedan når krönet och får för mig att sub 45 inte är omöjligt så släpper jag loss ordentligt. Tillbaks i sub 4:30 tempo och tyvärr tog orken delvis slut mot sista kilometern. Orkade inte trycka på utan fick koncentrera mig på att orka hålla tempot in i mål.

Så i mål på 45:27, nytt personbästa på tio kilometer och totalt utpumpad. Men så en banan, lite vatten och en energibar senare har man glömt allt. Att man nästan lade en pizza vid nio kilometer osv.

Nu är det uppladdning och det inför årets första femkilometerslopp, det fruktade Musköloppet som går av stapeln mitt i sommaren då det vanligtvis är typ som varmast och starten är vid lunch också. Knepig bana väntar och jag är ganska säker på att jag slår förra årets tid, men jag vågar inte säga med hur mycket med rädsla för att bli besviken.

Förra året startade ett nytt lopp i Stockholm vid namn STHLM10. Det sprang jag då precis som i år då det är ett av det mer välarrangerade loppen jag sprungit. Riktigt trevligt plus att man i år fick medalj vilket höjer motivationsfaktorn ytligare!

Förra året slog jag till med vad som då blev mitt PB på tävling, 48:12. Skulle jag orka toppa det i år? Prognoserna talade sitt tydliga språk, skulle jag inte komma in under förra årets tid skulle jag bli otroligt besviken. Men det slapp jag ju helt klart!

För en månad sedan sprang jag milspåret, då PB och låga 46, idag? PB igen och in på tiden 45:27!

Var i valet och kvalet hur jag skulle lägga upp loppet. För jag visste ju att Västerbron skulle komma mot slutet och dess backe precis innan som jag kan tycka är den jobbiga. Så frågan var, jämnt tempo och spara sig något för bron, eller trampa på från start och chansa en aning mer och hoppas krafterna skulle finnas när bron närmade sig.

Det blev det senare, svårt att hålla igen som vanligt. Vad som är skönt med STHLM10 är att det inte blir kö i starten likt andra lopp då man förlorar tid första kilometern innan man hittar ett fritt spår att löpa i. Denna start medför att man dras med i ett högre tempo än man kanske egentligen klarar av. Jag fick hålla igen och ändå springer jag in första kilometer på 4:14 typ.

Men sedan hittade jag ett skönt tempo kring 4:30 - 4:35, fram till backen innan Västerbron. Då blev det tufft att hålla farten och jag var tvungen att sakta ner för att inte spränga mig. När det sedan var dags för bron, vilken jag inte tycker är så jobbig, så kände jag krafterna återkom ganska fort. När jag sedan når krönet och får för mig att sub 45 inte är omöjligt så släpper jag loss ordentligt. Tillbaks i sub 4:30 tempo och tyvärr tog orken delvis slut mot sista kilometern. Orkade inte trycka på utan fick koncentrera mig på att orka hålla tempot in i mål.

Så i mål på 45:27, nytt personbästa på tio kilometer och totalt utpumpad. Men så en banan, lite vatten och en energibar senare har man glömt allt. Att man nästan lade en pizza vid nio kilometer osv.

Nu är det uppladdning och det inför årets första femkilometerslopp, det fruktade Musköloppet som går av stapeln mitt i sommaren då det vanligtvis är typ som varmast och starten är vid lunch också. Knepig bana väntar och jag är ganska säker på att jag slår förra årets tid, men jag vågar inte säga med hur mycket med rädsla för att bli besviken.

×

Milspåret och årets andra lopp och efter ha snubblat på mållinjen under premiärmilen kunde jag idag passera mållinjen som en nöjd löpare. Ett perfekt genomfört lopp, personbästa och strålande väder.

Nya personbästatiden på milen lyder 46:13 vilket jag såklart är sjukt nöjd med! Satte i början av året upp målet att klara under 47 minuter och redan nu alltså är målet nått.

Jag var lite skeptisk innan start då milspåret var en fem kilometersbana som skulle springas två varv, gillar ju normat inte att springa flera varv. Men denna sträckning var så härlig att springa så det gjorde verkligen ingenting att det var två varv idag.

Vad jag även får tillägga är att jag inte hade några som helst problem med de skavanker jag haft de senaste månaderna. Foten höll, ingen huvudvärk och framförallt ingen värk i knät!

Nu blev jag helt plötsligt oerhört sugen på att anmäla mig till halvmarathon. Frågan är om det ändå inte blir en sådant lopp i slutet av sommaren? :)

Milspåret och årets andra lopp och efter ha snubblat på mållinjen under premiärmilen kunde jag idag passera mållinjen som en nöjd löpare. Ett perfekt genomfört lopp, personbästa och strålande väder.

Nya personbästatiden på milen lyder 46:13 vilket jag såklart är sjukt nöjd med! Satte i början av året upp målet att klara under 47 minuter och redan nu alltså är målet nått.

Jag var lite skeptisk innan start då milspåret var en fem kilometersbana som skulle springas två varv, gillar ju normat inte att springa flera varv. Men denna sträckning var så härlig att springa så det gjorde verkligen ingenting att det var två varv idag.

Vad jag även får tillägga är att jag inte hade några som helst problem med de skavanker jag haft de senaste månaderna. Foten höll, ingen huvudvärk och framförallt ingen värk i knät!

Nu blev jag helt plötsligt oerhört sugen på att anmäla mig till halvmarathon. Frågan är om det ändå inte blir en sådant lopp i slutet av sommaren? :)

×

Hade väl aldrig haft ett sådant tydligt mål som inför Premiärmilen, in under 47 minuter var målet.

Då är det inte så konstigt att man inte är helt tillfreds med tiden 47:14 som blev min sluttid. Men som det ofta är så blir jag mer och mer nöjd ju mer distans jag får till loppet.

Det började förvånansvärt lugnt. Jag trodde klungan skulle spricka upp snabbare, av tidigare lopp-erfarenheter. Men så blev inte fallet, efter några hundra meters löpning insåg jag att om jag ville springa snabbare var jag tvungen att göra något åt det på egen hand.

Ut till vänster, brevid grusvägen i gräset och blåste på för att hitta fri mark att kunna hitta mitt tempo. Första kilometern går av på 4:55-tempo, en klar besvikelse.

Sedan släppte det och jag fick några fina kilometertider fram till knappt fem kilometer. Då slog hållet till från ingenstans. Det var väldigt länge sedan jag sprungit och fått håll. Hållet gjorde det till slut omöjligt att hålla tempot uppe och jag var tvungen att hålla igen. Något som kostade mig loppet och målsättningen.

Precis vid 8k-passering kom den egentligen enda riktiga backen på banan. Det var också här någonstans som hållet försvann. Backen som jag innan hade så stor respekt för var så här i efterhand det minsta problemet. Upp för den branta men korta backen kom jag utan problem och sedan fanns krafter för att till att börja med återgå till stadigt 4:40 -tempo för att sedan sista kilometern kunna trycka på ytligare. Tyvärr räckte inte spurten till och målgång passeras alltså på 47:14.

Med facit i handen så vill jag ändå minnas att jag relativt enkelt sprang i 4:35 -tempo och jag vill tro att hållet var anledningen till att jag under några kilometer fick sämre kilometertider.

Otroligt nöjd med Premiärmilen som arrangör och ett lopp jag definitivt kommer springa fler gånger.

Hade väl aldrig haft ett sådant tydligt mål som inför Premiärmilen, in under 47 minuter var målet.

Då är det inte så konstigt att man inte är helt tillfreds med tiden 47:14 som blev min sluttid. Men som det ofta är så blir jag mer och mer nöjd ju mer distans jag får till loppet.

Det började förvånansvärt lugnt. Jag trodde klungan skulle spricka upp snabbare, av tidigare lopp-erfarenheter. Men så blev inte fallet, efter några hundra meters löpning insåg jag att om jag ville springa snabbare var jag tvungen att göra något åt det på egen hand.

Ut till vänster, brevid grusvägen i gräset och blåste på för att hitta fri mark att kunna hitta mitt tempo. Första kilometern går av på 4:55-tempo, en klar besvikelse.

Sedan släppte det och jag fick några fina kilometertider fram till knappt fem kilometer. Då slog hållet till från ingenstans. Det var väldigt länge sedan jag sprungit och fått håll. Hållet gjorde det till slut omöjligt att hålla tempot uppe och jag var tvungen att hålla igen. Något som kostade mig loppet och målsättningen.

Precis vid 8k-passering kom den egentligen enda riktiga backen på banan. Det var också här någonstans som hållet försvann. Backen som jag innan hade så stor respekt för var så här i efterhand det minsta problemet. Upp för den branta men korta backen kom jag utan problem och sedan fanns krafter för att till att börja med återgå till stadigt 4:40 -tempo för att sedan sista kilometern kunna trycka på ytligare. Tyvärr räckte inte spurten till och målgång passeras alltså på 47:14.

Med facit i handen så vill jag ändå minnas att jag relativt enkelt sprang i 4:35 -tempo och jag vill tro att hållet var anledningen till att jag under några kilometer fick sämre kilometertider.

Otroligt nöjd med Premiärmilen som arrangör och ett lopp jag definitivt kommer springa fler gånger.

×

Så här ser mina tempo-diagram ut så fort jag ger mig ut på distanspass, det flyter på till en början men avslutas sakta men säkert långsammare och långsammare.

Jag önskar grafen kunde vara omvänd, eller åtminstone horisontell. Just bilden ovan är ifrån när jag för första gången sprang en halvmara på träning för ett par veckor sedan.

Jag skulle vilja säga att det inte är något större fel på flåset utan att anledningen till att jag tappar fart efter dryga milen sprungen är snarare för att benen stumnar. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att orka hålla farten bättre, även mot slutet?

Förutom det uppenbara att fortsätta nöta i spåret så kanske det finns någon mirakelövning? Svag i benen är jag inte, men kanske svag i någon specifik muskel? Det här måste jag helt klart söka information om, för vore det inte för värken i benen så gav min första halvmara helt klart mersmak! Jag sprang den förövrigt på 1:52 vilket då så klart är personbästa eftersom det var första gången på distansen :)

Så här ser mina tempo-diagram ut så fort jag ger mig ut på distanspass, det flyter på till en början men avslutas sakta men säkert långsammare och långsammare.

Jag önskar grafen kunde vara omvänd, eller åtminstone horisontell. Just bilden ovan är ifrån när jag för första gången sprang en halvmara på träning för ett par veckor sedan.

Jag skulle vilja säga att det inte är något större fel på flåset utan att anledningen till att jag tappar fart efter dryga milen sprungen är snarare för att benen stumnar. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att orka hålla farten bättre, även mot slutet?

Förutom det uppenbara att fortsätta nöta i spåret så kanske det finns någon mirakelövning? Svag i benen är jag inte, men kanske svag i någon specifik muskel? Det här måste jag helt klart söka information om, för vore det inte för värken i benen så gav min första halvmara helt klart mersmak! Jag sprang den förövrigt på 1:52 vilket då så klart är personbästa eftersom det var första gången på distansen :)