×

Då var det äntligen dags för halvmarapremiär! Efter ha varit anmäld ett par gånger om men blivit tvungen att kasta in handduken på grund av sjukdom var det en seger i sig att ens komma till start. Tur var väl att ej hunnit anmäla mig till förra årets halvmara innan jag skadade knät.

Men nu stod jag alltså där! Planen var ändå ganska klar innan start, under 2h var målet. Så jag lade mig runt farthållaren för just två timmar.

Jag märkte rätt snart att min puls var 5-10 slag högre än när jag tränar hemma i samma fart. Förklaring okänd, men jag borde där och då ha insett att det här skulle bli en jobbig afton.

Det tar mig 2-3 km in i loppet innan jag hittar in i loppet. 3-8 km och känslan är: "det här kommer gå bra, fortsätt bara nöta nu Calle!" Strax efter 10k började vaderna kännas en aning stumma, men inget som jag än var orolig över. Det skulle senare komma annat att vara orolig över så dessa vader fick kämpa på.

Någonstans mellan 12-13k började jag räkna kilometer till mål. Det började ta emot, men gick ändå rätt bra att hålla fart... Började leta energi efter banan då jag kände att jag kanske behövde något för att orka sista biten. Kilometer 15-16 är otroligt tuffa, tror att min kropp där kände att började bli långt. Jag har ju faktiskt inte sprungit mer än dryga 16k inför loppet i ett svep.

Så när det var som tuffast så kom ett segt motlut vid 17-18k som knäckte mig mentalt. Jag KUNDE inte hålla farten utan fick gå ett tjugotal meter för att få ner pulsen något. Blev omsprungen av farthållaren för under 2h och målet korrigerades till: "ta dig till mållinjen, du går inte härifrån utan medalj, skit i tiden!"

Började springa igång buggarna så sakteliga och då ville låren säga ifrån också. Det började efter den kortare promenaden bulta i översida lår. Jag fortsatte och snart kom en vätskekontroll. Jag sprang fram till bordet tog en mugg vatten och gick några steg medans jag drack ett par klunkar. För att sedan fortsätta mot mål.

Äntligen nedförslut och det kändes något lättare. Men med ett 2k kvar började insida lår krampa lite då och då. Tanken slog mig, kan jag bli en av få som faktiskt på allvar kommer att behöva krypa över mållinjen?

*PIP* och och passering 20k. Jag växlar där och då läge på pulsklockan, från just puls till tid. Det tar mig en lång stunds räknande innan jag inser att jag fortfarande har möjlighet att klara målet, till min stora förvåning! *höga 1:53, det måste ju innebära att jag kan klara det?*

Ökade farten, ja det gick faktiskt! Den fanns en reserv och när jag passerar mållinjen inser jag att jag klarat det med ca: 30 sekunders marginal.

Men så slut jag var vid målgångjag stapplade ärligt talat fram mot medaljen och sedan var det lååååångt till goddiebagen och det viktigaste, något att dricka!

Det tog mig sedan cirka en timme innan jag återfick lite ork. Totalt slut!

Då var det äntligen dags för halvmarapremiär! Efter ha varit anmäld ett par gånger om men blivit tvungen att kasta in handduken på grund av sjukdom var det en seger i sig att ens komma till start. Tur var väl att ej hunnit anmäla mig till förra årets halvmara innan jag skadade knät.

Men nu stod jag alltså där! Planen var ändå ganska klar innan start, under 2h var målet. Så jag lade mig runt farthållaren för just två timmar.

Jag märkte rätt snart att min puls var 5-10 slag högre än när jag tränar hemma i samma fart. Förklaring okänd, men jag borde där och då ha insett att det här skulle bli en jobbig afton.

Det tar mig 2-3 km in i loppet innan jag hittar in i loppet. 3-8 km och känslan är: "det här kommer gå bra, fortsätt bara nöta nu Calle!" Strax efter 10k började vaderna kännas en aning stumma, men inget som jag än var orolig över. Det skulle senare komma annat att vara orolig över så dessa vader fick kämpa på.

Någonstans mellan 12-13k började jag räkna kilometer till mål. Det började ta emot, men gick ändå rätt bra att hålla fart... Började leta energi efter banan då jag kände att jag kanske behövde något för att orka sista biten. Kilometer 15-16 är otroligt tuffa, tror att min kropp där kände att började bli långt. Jag har ju faktiskt inte sprungit mer än dryga 16k inför loppet i ett svep.

Så när det var som tuffast så kom ett segt motlut vid 17-18k som knäckte mig mentalt. Jag KUNDE inte hålla farten utan fick gå ett tjugotal meter för att få ner pulsen något. Blev omsprungen av farthållaren för under 2h och målet korrigerades till: "ta dig till mållinjen, du går inte härifrån utan medalj, skit i tiden!"

Började springa igång buggarna så sakteliga och då ville låren säga ifrån också. Det började efter den kortare promenaden bulta i översida lår. Jag fortsatte och snart kom en vätskekontroll. Jag sprang fram till bordet tog en mugg vatten och gick några steg medans jag drack ett par klunkar. För att sedan fortsätta mot mål.

Äntligen nedförslut och det kändes något lättare. Men med ett 2k kvar började insida lår krampa lite då och då. Tanken slog mig, kan jag bli en av få som faktiskt på allvar kommer att behöva krypa över mållinjen?

*PIP* och och passering 20k. Jag växlar där och då läge på pulsklockan, från just puls till tid. Det tar mig en lång stunds räknande innan jag inser att jag fortfarande har möjlighet att klara målet, till min stora förvåning! *höga 1:53, det måste ju innebära att jag kan klara det?*

Ökade farten, ja det gick faktiskt! Den fanns en reserv och när jag passerar mållinjen inser jag att jag klarat det med ca: 30 sekunders marginal.

Men så slut jag var vid målgångjag stapplade ärligt talat fram mot medaljen och sedan var det lååååångt till goddiebagen och det viktigaste, något att dricka!

Det tog mig sedan cirka en timme innan jag återfick lite ork. Totalt slut!

×

Som jag hade laddat inför mitt livs första halvmarathon. Men tji fick jag då en förkylning veckan innan drog ut på tiden och inte alls gav mig rätt uppladdning.

Faktum är att jag på tävlingsdagen först började känna mig märkbart bättre, men tyvärr gav jag inte mycket för att ställa upp då att ha gått förkyld en vecka kan ha satt sina spår. Kändes inte klokt att då ställa upp i vad som för mig skulle varit mitt livs längsta lopp.

Men det känns bra så här dagen efter, jag har gått vidare och har absolut inte grävt ner mig. Även om jag så klart väldigt mycket hellre hade suttit här med en medalj från loppet i handen.

Nu får jag se fram emot Sicklaloppet förhoppningsvis. Redan om en vecka är det dags för det. Om ett par dagar vet jag även mer gällande en eventuell anmälan till Lidingöloppets 15km-lopp. Vill se att kroppen fortsatt går åt rätt håll, sedan blir det förmodligen en anmälan till även det loppet :)

Som jag hade laddat inför mitt livs första halvmarathon. Men tji fick jag då en förkylning veckan innan drog ut på tiden och inte alls gav mig rätt uppladdning.

Faktum är att jag på tävlingsdagen först började känna mig märkbart bättre, men tyvärr gav jag inte mycket för att ställa upp då att ha gått förkyld en vecka kan ha satt sina spår. Kändes inte klokt att då ställa upp i vad som för mig skulle varit mitt livs längsta lopp.

Men det känns bra så här dagen efter, jag har gått vidare och har absolut inte grävt ner mig. Även om jag så klart väldigt mycket hellre hade suttit här med en medalj från loppet i handen.

Nu får jag se fram emot Sicklaloppet förhoppningsvis. Redan om en vecka är det dags för det. Om ett par dagar vet jag även mer gällande en eventuell anmälan till Lidingöloppets 15km-lopp. Vill se att kroppen fortsatt går åt rätt håll, sedan blir det förmodligen en anmälan till även det loppet :)

×

Jag ogillar att sätta upp mål för att jag tycker det blir så pressat då. Jag kan äga universums sämsta tävlingsnerver så jag är ofta försiktig med just målsättningar.

Men jag gör en försök så här ett par dagar in i mars nu när de endast är fyra veckor kvar till årets första löpartävling!

#1 Milen under 47!
Förra året var Midnattsloppet det stora målet och då att knäcka den tid jag gjorde året innan. Det gick utmärkt och jag sprang in på 48:56. I år sätter jag ett mer generellt 10k-mål där tävlingen spelar mindre roll, men att jag vill in under 47 minuter. Det här borde inte vara några problem då nuvarande officiella rekord är 48:12.

#2 En kilometer under 3:30!
Lyckades sätta ett fint rekord förra året på 3km. Årets kortdistans-mål är ännu kortare, men något jag tror kommer bli knepigt. Idag klämmer jag av en kilometer på 3:42 och då är jag rätt färdig efter.

#3 Fyra strutar i FAS!
Skulle gärna slå mitt rekord på antal gjorda mål över en säsong i FAS, dvs fler än 4. Men tror det fortfarande är det svåraste målet av dem alla då jag spelat 14 säsonger och målskyttet har aldrig varit min starka sida.

#4 Att göra 20 chins i följd.
Nuvarande rekord är 17 och då är de sista två otroligt okontrollerade. Jag tar mig upp men med otrolig sving med hela kroppen. Så säg 15 kontrollerade idag.

#5 Att avverka 100 mils löpning år 2017.
Gjorde dryga 65 mil 2016 och det kändes mycket. Men 100 ska inte var omöjligt!

Önskar så klart jag kunde vara lite mer djärv i mina målsättningar. Hade jag haft bättre nerver och ett bättre självförtroende borde det stå saker som att springa ett halvmarathon-lopp och klara milen under 45 minuter. Men det får stanna vid drömmar och kanske är det något som kan få ligga latent till nästa år?

Jag ogillar att sätta upp mål för att jag tycker det blir så pressat då. Jag kan äga universums sämsta tävlingsnerver så jag är ofta försiktig med just målsättningar.

Men jag gör en försök så här ett par dagar in i mars nu när de endast är fyra veckor kvar till årets första löpartävling!

#1 Milen under 47!
Förra året var Midnattsloppet det stora målet och då att knäcka den tid jag gjorde året innan. Det gick utmärkt och jag sprang in på 48:56. I år sätter jag ett mer generellt 10k-mål där tävlingen spelar mindre roll, men att jag vill in under 47 minuter. Det här borde inte vara några problem då nuvarande officiella rekord är 48:12.

#2 En kilometer under 3:30!
Lyckades sätta ett fint rekord förra året på 3km. Årets kortdistans-mål är ännu kortare, men något jag tror kommer bli knepigt. Idag klämmer jag av en kilometer på 3:42 och då är jag rätt färdig efter.

#3 Fyra strutar i FAS!
Skulle gärna slå mitt rekord på antal gjorda mål över en säsong i FAS, dvs fler än 4. Men tror det fortfarande är det svåraste målet av dem alla då jag spelat 14 säsonger och målskyttet har aldrig varit min starka sida.

#4 Att göra 20 chins i följd.
Nuvarande rekord är 17 och då är de sista två otroligt okontrollerade. Jag tar mig upp men med otrolig sving med hela kroppen. Så säg 15 kontrollerade idag.

#5 Att avverka 100 mils löpning år 2017.
Gjorde dryga 65 mil 2016 och det kändes mycket. Men 100 ska inte var omöjligt!

Önskar så klart jag kunde vara lite mer djärv i mina målsättningar. Hade jag haft bättre nerver och ett bättre självförtroende borde det stå saker som att springa ett halvmarathon-lopp och klara milen under 45 minuter. Men det får stanna vid drömmar och kanske är det något som kan få ligga latent till nästa år?

×

Så här ser mina tempo-diagram ut så fort jag ger mig ut på distanspass, det flyter på till en början men avslutas sakta men säkert långsammare och långsammare.

Jag önskar grafen kunde vara omvänd, eller åtminstone horisontell. Just bilden ovan är ifrån när jag för första gången sprang en halvmara på träning för ett par veckor sedan.

Jag skulle vilja säga att det inte är något större fel på flåset utan att anledningen till att jag tappar fart efter dryga milen sprungen är snarare för att benen stumnar. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att orka hålla farten bättre, även mot slutet?

Förutom det uppenbara att fortsätta nöta i spåret så kanske det finns någon mirakelövning? Svag i benen är jag inte, men kanske svag i någon specifik muskel? Det här måste jag helt klart söka information om, för vore det inte för värken i benen så gav min första halvmara helt klart mersmak! Jag sprang den förövrigt på 1:52 vilket då så klart är personbästa eftersom det var första gången på distansen :)

Så här ser mina tempo-diagram ut så fort jag ger mig ut på distanspass, det flyter på till en början men avslutas sakta men säkert långsammare och långsammare.

Jag önskar grafen kunde vara omvänd, eller åtminstone horisontell. Just bilden ovan är ifrån när jag för första gången sprang en halvmara på träning för ett par veckor sedan.

Jag skulle vilja säga att det inte är något större fel på flåset utan att anledningen till att jag tappar fart efter dryga milen sprungen är snarare för att benen stumnar. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att orka hålla farten bättre, även mot slutet?

Förutom det uppenbara att fortsätta nöta i spåret så kanske det finns någon mirakelövning? Svag i benen är jag inte, men kanske svag i någon specifik muskel? Det här måste jag helt klart söka information om, för vore det inte för värken i benen så gav min första halvmara helt klart mersmak! Jag sprang den förövrigt på 1:52 vilket då så klart är personbästa eftersom det var första gången på distansen :)