×

Då var det äntligen dags för halvmarapremiär! Efter ha varit anmäld ett par gånger om men blivit tvungen att kasta in handduken på grund av sjukdom var det en seger i sig att ens komma till start. Tur var väl att ej hunnit anmäla mig till förra årets halvmara innan jag skadade knät.

Men nu stod jag alltså där! Planen var ändå ganska klar innan start, under 2h var målet. Så jag lade mig runt farthållaren för just två timmar.

Jag märkte rätt snart att min puls var 5-10 slag högre än när jag tränar hemma i samma fart. Förklaring okänd, men jag borde där och då ha insett att det här skulle bli en jobbig afton.

Det tar mig 2-3 km in i loppet innan jag hittar in i loppet. 3-8 km och känslan är: "det här kommer gå bra, fortsätt bara nöta nu Calle!" Strax efter 10k började vaderna kännas en aning stumma, men inget som jag än var orolig över. Det skulle senare komma annat att vara orolig över så dessa vader fick kämpa på.

Någonstans mellan 12-13k började jag räkna kilometer till mål. Det började ta emot, men gick ändå rätt bra att hålla fart... Började leta energi efter banan då jag kände att jag kanske behövde något för att orka sista biten. Kilometer 15-16 är otroligt tuffa, tror att min kropp där kände att började bli långt. Jag har ju faktiskt inte sprungit mer än dryga 16k inför loppet i ett svep.

Så när det var som tuffast så kom ett segt motlut vid 17-18k som knäckte mig mentalt. Jag KUNDE inte hålla farten utan fick gå ett tjugotal meter för att få ner pulsen något. Blev omsprungen av farthållaren för under 2h och målet korrigerades till: "ta dig till mållinjen, du går inte härifrån utan medalj, skit i tiden!"

Började springa igång buggarna så sakteliga och då ville låren säga ifrån också. Det började efter den kortare promenaden bulta i översida lår. Jag fortsatte och snart kom en vätskekontroll. Jag sprang fram till bordet tog en mugg vatten och gick några steg medans jag drack ett par klunkar. För att sedan fortsätta mot mål.

Äntligen nedförslut och det kändes något lättare. Men med ett 2k kvar började insida lår krampa lite då och då. Tanken slog mig, kan jag bli en av få som faktiskt på allvar kommer att behöva krypa över mållinjen?

*PIP* och och passering 20k. Jag växlar där och då läge på pulsklockan, från just puls till tid. Det tar mig en lång stunds räknande innan jag inser att jag fortfarande har möjlighet att klara målet, till min stora förvåning! *höga 1:53, det måste ju innebära att jag kan klara det?*

Ökade farten, ja det gick faktiskt! Den fanns en reserv och när jag passerar mållinjen inser jag att jag klarat det med ca: 30 sekunders marginal.

Men så slut jag var vid målgångjag stapplade ärligt talat fram mot medaljen och sedan var det lååååångt till goddiebagen och det viktigaste, något att dricka!

Det tog mig sedan cirka en timme innan jag återfick lite ork. Totalt slut!

Då var det äntligen dags för halvmarapremiär! Efter ha varit anmäld ett par gånger om men blivit tvungen att kasta in handduken på grund av sjukdom var det en seger i sig att ens komma till start. Tur var väl att ej hunnit anmäla mig till förra årets halvmara innan jag skadade knät.

Men nu stod jag alltså där! Planen var ändå ganska klar innan start, under 2h var målet. Så jag lade mig runt farthållaren för just två timmar.

Jag märkte rätt snart att min puls var 5-10 slag högre än när jag tränar hemma i samma fart. Förklaring okänd, men jag borde där och då ha insett att det här skulle bli en jobbig afton.

Det tar mig 2-3 km in i loppet innan jag hittar in i loppet. 3-8 km och känslan är: "det här kommer gå bra, fortsätt bara nöta nu Calle!" Strax efter 10k började vaderna kännas en aning stumma, men inget som jag än var orolig över. Det skulle senare komma annat att vara orolig över så dessa vader fick kämpa på.

Någonstans mellan 12-13k började jag räkna kilometer till mål. Det började ta emot, men gick ändå rätt bra att hålla fart... Började leta energi efter banan då jag kände att jag kanske behövde något för att orka sista biten. Kilometer 15-16 är otroligt tuffa, tror att min kropp där kände att började bli långt. Jag har ju faktiskt inte sprungit mer än dryga 16k inför loppet i ett svep.

Så när det var som tuffast så kom ett segt motlut vid 17-18k som knäckte mig mentalt. Jag KUNDE inte hålla farten utan fick gå ett tjugotal meter för att få ner pulsen något. Blev omsprungen av farthållaren för under 2h och målet korrigerades till: "ta dig till mållinjen, du går inte härifrån utan medalj, skit i tiden!"

Började springa igång buggarna så sakteliga och då ville låren säga ifrån också. Det började efter den kortare promenaden bulta i översida lår. Jag fortsatte och snart kom en vätskekontroll. Jag sprang fram till bordet tog en mugg vatten och gick några steg medans jag drack ett par klunkar. För att sedan fortsätta mot mål.

Äntligen nedförslut och det kändes något lättare. Men med ett 2k kvar började insida lår krampa lite då och då. Tanken slog mig, kan jag bli en av få som faktiskt på allvar kommer att behöva krypa över mållinjen?

*PIP* och och passering 20k. Jag växlar där och då läge på pulsklockan, från just puls till tid. Det tar mig en lång stunds räknande innan jag inser att jag fortfarande har möjlighet att klara målet, till min stora förvåning! *höga 1:53, det måste ju innebära att jag kan klara det?*

Ökade farten, ja det gick faktiskt! Den fanns en reserv och när jag passerar mållinjen inser jag att jag klarat det med ca: 30 sekunders marginal.

Men så slut jag var vid målgångjag stapplade ärligt talat fram mot medaljen och sedan var det lååååångt till goddiebagen och det viktigaste, något att dricka!

Det tog mig sedan cirka en timme innan jag återfick lite ork. Totalt slut!