×

24 mars 2018 sprang jag mitt senaste lopp. Då, i slutfasen av en 12 veckor långt PT-uppstyrt styrke och kost-schema. Jag var en bit ifrån löpartoppformen, men jag skulle ett par veckor senare vara i mitt livs fysiska form efter dessa 12 strikta veckor.

Om denna period har med vad som sedan skulle hända i slutet av maj vet jag inte, men den 28e Maj stressade jag ner till en fotbollsträning. Jag skulle egentligen inte vara med då jag visste att jag skulle få stressa. Men vädret och suget efter fotboll satte stopp för dessa planer och några minuter sent gled jag in i fotbollsträningen. 35 minuter in i passet, till synes oattackerad föll jag ihop efter att knät ha vikt sig.

Jag kände direkt efter fallet att det var något allvarligare än "vanligt" och jag minns att jag sekunder efter skadan när jag låg där sa "det där var nog säsongen" och syftade på fotbollen. Det skulle ju senare visa sig att jag fick rätt tyvärr.

Cirka fem veckor efter skadan fick jag tack vare min svägerska komma in på en magnetröntgen. Jag kunde då fortfarande inte gå, trots försök till rehabiliteringsövningar.

Sen gick det fort! Två dagar efter röntgen fick jag operationstid. Det konstaterades att främre korsbandet var partiellt av och inre ligamentet i knät var ordentligt uttänjt. Under själva operationen gjordes egentligen inget annat än att mobilisera knät för att konstatera att jag hade full rörlighet. (Dohh!, Klart dom kunde röra på mitt knä när jag var nedsövd)

Sedan väntade en plågsam och långt rehabiliteringsprogram för att komma tillbaks till framförallt löpningen. Plågsamt både mentalt och fysiskt då det gick långsamt och övningarna skulle tänjas så det gjorde ONT. Fick inledningsvis värktabletter jag skulle äta innan övningarna för att kunna uthärda smärtan som övningarna framkallade.

Jag kunde snart gå normalt och redan i början på september testade jag att springa. Dock endast 600-800m några gånger. Dock endast för att inse att kroppen inte var reda för löpning än.

Det var i början på november som jag återigen gjorde ett försök att börja springa och det med väldigt små ökningar av distans. Den här gången skulle det gå bättre, 30 december sprang jag 2500m och i slutet av januari hade det blivit 5 kilometer. Mitten av Mars och första milen efter skadan. Allt gick sedan enligt plan till början av maj. Det gick så bra så jag försiktigt även började spela fotboll! Det gick bra inledningsvis, men sen tror jag kroppen trots allt sade ifrån då det blev för mycket. För jag har nu sedan maj haft små problem med mitt knä. Något som för ett par veckor sedan tros vara hopparknä.

Springer idag långt ifrån några personbästa och håller antalet pass nere till få och relativt korta.

24 mars 2018 sprang jag mitt senaste lopp. Då, i slutfasen av en 12 veckor långt PT-uppstyrt styrke och kost-schema. Jag var en bit ifrån löpartoppformen, men jag skulle ett par veckor senare vara i mitt livs fysiska form efter dessa 12 strikta veckor.

Om denna period har med vad som sedan skulle hända i slutet av maj vet jag inte, men den 28e Maj stressade jag ner till en fotbollsträning. Jag skulle egentligen inte vara med då jag visste att jag skulle få stressa. Men vädret och suget efter fotboll satte stopp för dessa planer och några minuter sent gled jag in i fotbollsträningen. 35 minuter in i passet, till synes oattackerad föll jag ihop efter att knät ha vikt sig.

Jag kände direkt efter fallet att det var något allvarligare än "vanligt" och jag minns att jag sekunder efter skadan när jag låg där sa "det där var nog säsongen" och syftade på fotbollen. Det skulle ju senare visa sig att jag fick rätt tyvärr.

Cirka fem veckor efter skadan fick jag tack vare min svägerska komma in på en magnetröntgen. Jag kunde då fortfarande inte gå, trots försök till rehabiliteringsövningar.

Sen gick det fort! Två dagar efter röntgen fick jag operationstid. Det konstaterades att främre korsbandet var partiellt av och inre ligamentet i knät var ordentligt uttänjt. Under själva operationen gjordes egentligen inget annat än att mobilisera knät för att konstatera att jag hade full rörlighet. (Dohh!, Klart dom kunde röra på mitt knä när jag var nedsövd)

Sedan väntade en plågsam och långt rehabiliteringsprogram för att komma tillbaks till framförallt löpningen. Plågsamt både mentalt och fysiskt då det gick långsamt och övningarna skulle tänjas så det gjorde ONT. Fick inledningsvis värktabletter jag skulle äta innan övningarna för att kunna uthärda smärtan som övningarna framkallade.

Jag kunde snart gå normalt och redan i början på september testade jag att springa. Dock endast 600-800m några gånger. Dock endast för att inse att kroppen inte var reda för löpning än.

Det var i början på november som jag återigen gjorde ett försök att börja springa och det med väldigt små ökningar av distans. Den här gången skulle det gå bättre, 30 december sprang jag 2500m och i slutet av januari hade det blivit 5 kilometer. Mitten av Mars och första milen efter skadan. Allt gick sedan enligt plan till början av maj. Det gick så bra så jag försiktigt även började spela fotboll! Det gick bra inledningsvis, men sen tror jag kroppen trots allt sade ifrån då det blev för mycket. För jag har nu sedan maj haft små problem med mitt knä. Något som för ett par veckor sedan tros vara hopparknä.

Springer idag långt ifrån några personbästa och håller antalet pass nere till få och relativt korta.