×

Jag hade lite svårt inför loppet att sätta ett rimligt mål. Sub 50 med marginal på Södern Runt tidigare under sommaren var ju så flackt och efter det har jag inte varit i närheten av Sub50 på milen. Egentligen aldrig försökt, men ändå sprungit 7k med fart.

Målet landade till slut på att sub52 på Midnattsloppets något knepiga bansträckning, något jag tänkte att jag ändå skulle få slita en del för.

Loppet drar igång, pang och 20 sekunder senare passerar man startlinjen. Ca: 1000 löpare per grupp och det tar sin tid innan man ens når startlinjen. En aningen rädsla att hamna efter pga. trängsel. Men det gick som oftast rätt snabbt att ta sig till fritt spår.

Ganska snabbt bestämde jag mig för att inledningsvis lägga mig något under 5:00min/km tempo för att ändå ge mig chansen att tappa på de tyngre partierna av banan.

Tre första kilometerna på 14:38, allt enligt plan och tempot kändes överkomligt. Men så kom ju km 4-5 där man ska upp förbi Katarina Kyrka. Med starka minnen från förr då jag kanske tagit backarna lite för aggressivt för att sedan ha svårt att orka driva upp tempot när det börjar gå utför igen, var scenariot något liknande. Jag märkte hur jag sprang vänster i backen och sprang om väldigt mycket folk. Med andra ord hade jag förmodligen lagt tempot aningen högt.

Km 4 respektive 5 klockar in på 5:22 samt 5:18. Men det var slutet av kilometer 5 när det började gå utför och de närmaste kilometerna därefter som förvånade mig till det positiva för kvällen. Lät i utförslutet benen rulla och återhämtade mig oförskämt snabbt efter stigningen och km 6 och 7 klockas in på 4:49 resp. 4:36 (!) och där någonstans började jag definitivt se möjligheterna till sub 50.

Kilometer 8-9 är kämpiga och Mose Backe har aldrig varit så lång. Orka nu hålla tempot kring 5:00 så har du sub50!

Mose Backe är över och 5:11 resp. 5:02 blir tiderna inför sista kilometern.
På upploppet med allt folk, nedförslut inför upploppsrakan vet jag att det finns tid att hämta.
Runt Maria Torget trycker jag på, trots att pulsen skenat i Mose Backe, svänger in på upploppet och inser att spurten trycktes av aningen tidigt. Får hålla igen de sista hästarna på upploppet för att inte kräkas, men klockar ändå in sista på 4:32 och loppet med nästan halvminuten under 50!

Summan av det hela blir så klart en enorm glädje. Trodde verkligen aldrig på förhand att det skulle vara möjligt. Men kul och av mina sju genomförda Midnattsloppet var detta mitt 3:e snabbaste.

Jag hade lite svårt inför loppet att sätta ett rimligt mål. Sub 50 med marginal på Södern Runt tidigare under sommaren var ju så flackt och efter det har jag inte varit i närheten av Sub50 på milen. Egentligen aldrig försökt, men ändå sprungit 7k med fart.

Målet landade till slut på att sub52 på Midnattsloppets något knepiga bansträckning, något jag tänkte att jag ändå skulle få slita en del för.

Loppet drar igång, pang och 20 sekunder senare passerar man startlinjen. Ca: 1000 löpare per grupp och det tar sin tid innan man ens når startlinjen. En aningen rädsla att hamna efter pga. trängsel. Men det gick som oftast rätt snabbt att ta sig till fritt spår.

Ganska snabbt bestämde jag mig för att inledningsvis lägga mig något under 5:00min/km tempo för att ändå ge mig chansen att tappa på de tyngre partierna av banan.

Tre första kilometerna på 14:38, allt enligt plan och tempot kändes överkomligt. Men så kom ju km 4-5 där man ska upp förbi Katarina Kyrka. Med starka minnen från förr då jag kanske tagit backarna lite för aggressivt för att sedan ha svårt att orka driva upp tempot när det börjar gå utför igen, var scenariot något liknande. Jag märkte hur jag sprang vänster i backen och sprang om väldigt mycket folk. Med andra ord hade jag förmodligen lagt tempot aningen högt.

Km 4 respektive 5 klockar in på 5:22 samt 5:18. Men det var slutet av kilometer 5 när det började gå utför och de närmaste kilometerna därefter som förvånade mig till det positiva för kvällen. Lät i utförslutet benen rulla och återhämtade mig oförskämt snabbt efter stigningen och km 6 och 7 klockas in på 4:49 resp. 4:36 (!) och där någonstans började jag definitivt se möjligheterna till sub 50.

Kilometer 8-9 är kämpiga och Mose Backe har aldrig varit så lång. Orka nu hålla tempot kring 5:00 så har du sub50!

Mose Backe är över och 5:11 resp. 5:02 blir tiderna inför sista kilometern.
På upploppet med allt folk, nedförslut inför upploppsrakan vet jag att det finns tid att hämta.
Runt Maria Torget trycker jag på, trots att pulsen skenat i Mose Backe, svänger in på upploppet och inser att spurten trycktes av aningen tidigt. Får hålla igen de sista hästarna på upploppet för att inte kräkas, men klockar ändå in sista på 4:32 och loppet med nästan halvminuten under 50!

Summan av det hela blir så klart en enorm glädje. Trodde verkligen aldrig på förhand att det skulle vara möjligt. Men kul och av mina sju genomförda Midnattsloppet var detta mitt 3:e snabbaste.

×

Årets andra lopp och var inför loppet var jag ganska säker på vad ett rimligt mål skulle kunna vara. Jag hade ju ändå klämt ur mig 52:36 (ÅB) på löpbandet så rimligt var att slå det som första mål. Skulle jag ha en bra dag så kanske runt 51 minuter.

När jag stod där, dryga timmen till start ungefär, så kan jag ha kläckt ur mig något i stil med "har jag en riktigt bra dag där allt klaffar så kan jag ha under 50 minuter i mig"

Halvtimme till start och väskan lämnas in och med den overallsjackan. Det blev förskräckligt kallt. I toakön, andra gången på en timme, så började jag hacka tänder. Hur skulle detta gå?

Men så lite uppvärmning och in i startfållan och det bildas ju värme när många står på samma plats så den värsta kylan lade sig.

PANG och loppet är igång och det är väldigt trångt som alltid inledningsvis. Efter några enstaka meter känner jag hur jag börjar sicksacka för att hålla tempot någorlunda i närheten av tilltänka ingångstempot 5:15.

Pip! Kilometer 1 på 5:05, trots en knepig start så kände jag mig pigg.

Pip! Andra kilometern och klockar in på 4:58. Börjar här tvivla på om klockan flippat ur. Landade ändå slutligen i att det måste stämma men att jag måste hålla igen för att inte gå in i väggen.

Pip! Tredje kilometern 5;07 och här någonstans började jag nog mitt undermedvetna komma ikapp verkligheten. Jag hade nu avverkat 3 kilometer och jag kände mig här riktigt fräsch.

Pip! Fjärde kilometern klockas in på 4:44. Här någonstans släppte jag mina tankar helt på 5:15 och ställde om siktet på att gå i mål under 50 minuter.

Pip Pip! Kilometer 5 och 6, fortsatt i 4:45 tempo. Jag började nu undra vad som höll på att inträffa. Jag hade kommit in i ett tempo som ändå kändes överkomligt och mådde väldigt bra!

Pip! Kilometer 7 på 4:40. Jag hade nu hittat rygg på ett par killar som kändes trygga i sitt tempo, tog lite halvförsiktigt rygg på dessa då jag är någonstans kände att jag kunde behöva lite draghjälp för att hålla tempot uppe. Fortsatt rätt fräsch känsla ändå.

Pip och kilometer 8 på 4:39. Nu var det bara två kilometer kvar och jag började räkna på vilken tid det här skulle kunna sluta med. Kilometer 8 var förövrigt den kämpigaste att ta sig igenom!

En kilometer kvar och jag började tänka att jag inte skulle klämma ur det sista för tidigt, för det finns inget värre än att inte kunna spurta de sista meterna i mål. Det blev ett knepigt slut där jag hade noll koll på vart målet var, hur långt var det kvar? Helt plötsligt dök det bara upp runt hörnet och fick väll springa på de sista 150meterna kanske. Hade jag haft bättre koll på målet hade jag tryckt av sista växeln tidigare.

I mål på 48:42 och nytt årsbästa! Bästa milstiden efter mina knäskador började våren 2018. Riktigt nöjd över prestationen. Bra temperatur, rätt uppladdning och flack bana gjorde det möjligt. Samt Joachims eviga intervall & HIIT pass på lunchen.

Årets andra lopp och var inför loppet var jag ganska säker på vad ett rimligt mål skulle kunna vara. Jag hade ju ändå klämt ur mig 52:36 (ÅB) på löpbandet så rimligt var att slå det som första mål. Skulle jag ha en bra dag så kanske runt 51 minuter.

När jag stod där, dryga timmen till start ungefär, så kan jag ha kläckt ur mig något i stil med "har jag en riktigt bra dag där allt klaffar så kan jag ha under 50 minuter i mig"

Halvtimme till start och väskan lämnas in och med den overallsjackan. Det blev förskräckligt kallt. I toakön, andra gången på en timme, så började jag hacka tänder. Hur skulle detta gå?

Men så lite uppvärmning och in i startfållan och det bildas ju värme när många står på samma plats så den värsta kylan lade sig.

PANG och loppet är igång och det är väldigt trångt som alltid inledningsvis. Efter några enstaka meter känner jag hur jag börjar sicksacka för att hålla tempot någorlunda i närheten av tilltänka ingångstempot 5:15.

Pip! Kilometer 1 på 5:05, trots en knepig start så kände jag mig pigg.

Pip! Andra kilometern och klockar in på 4:58. Börjar här tvivla på om klockan flippat ur. Landade ändå slutligen i att det måste stämma men att jag måste hålla igen för att inte gå in i väggen.

Pip! Tredje kilometern 5;07 och här någonstans började jag nog mitt undermedvetna komma ikapp verkligheten. Jag hade nu avverkat 3 kilometer och jag kände mig här riktigt fräsch.

Pip! Fjärde kilometern klockas in på 4:44. Här någonstans släppte jag mina tankar helt på 5:15 och ställde om siktet på att gå i mål under 50 minuter.

Pip Pip! Kilometer 5 och 6, fortsatt i 4:45 tempo. Jag började nu undra vad som höll på att inträffa. Jag hade kommit in i ett tempo som ändå kändes överkomligt och mådde väldigt bra!

Pip! Kilometer 7 på 4:40. Jag hade nu hittat rygg på ett par killar som kändes trygga i sitt tempo, tog lite halvförsiktigt rygg på dessa då jag är någonstans kände att jag kunde behöva lite draghjälp för att hålla tempot uppe. Fortsatt rätt fräsch känsla ändå.

Pip och kilometer 8 på 4:39. Nu var det bara två kilometer kvar och jag började räkna på vilken tid det här skulle kunna sluta med. Kilometer 8 var förövrigt den kämpigaste att ta sig igenom!

En kilometer kvar och jag började tänka att jag inte skulle klämma ur det sista för tidigt, för det finns inget värre än att inte kunna spurta de sista meterna i mål. Det blev ett knepigt slut där jag hade noll koll på vart målet var, hur långt var det kvar? Helt plötsligt dök det bara upp runt hörnet och fick väll springa på de sista 150meterna kanske. Hade jag haft bättre koll på målet hade jag tryckt av sista växeln tidigare.

I mål på 48:42 och nytt årsbästa! Bästa milstiden efter mina knäskador började våren 2018. Riktigt nöjd över prestationen. Bra temperatur, rätt uppladdning och flack bana gjorde det möjligt. Samt Joachims eviga intervall & HIIT pass på lunchen.

×

2018, 2022 och 2023. Tre årtal som jag starkt förknippar med knäskadan min.

För faktum är att olyckan var framme igen i juli månad 2023, den här gången oprovocerat på badmintonbanan, samma knä igen. Jag hade precis dammat iväg bollen och tog ett steg bakåt för att "landa" och smack ner i backen.

Rehabiliteringen gick rätt bra och redan efter ca 10 veckor var jag tillbaks i löparspåret. Dock inte som förr. En känsla av att knät ska vika sig mer eller mindre vid varje steg samt en trötthetskänsla har gjort att jag än i dag inte vågar springa längre än maximalt 7 kilometer i sträck.

November 2023 var jag och besökte ortoped och en korsbandsoperation hade kunnat genomföras, men jag valde att avstå. Jag kan springa och styrketräna och en operation som skulle hålla mig borta upp till ett år. Istället är jag i dagarna på gång att ta tag i rehabiliteringsprocessen på allvar. Sjukgymnast som utöver råstyrka ska träna upp balans, koordination och förhoppningsvis göra att jag inte spelat mina sista badmintonbollar.

2018, 2022 och 2023. Tre årtal som jag starkt förknippar med knäskadan min.

För faktum är att olyckan var framme igen i juli månad 2023, den här gången oprovocerat på badmintonbanan, samma knä igen. Jag hade precis dammat iväg bollen och tog ett steg bakåt för att "landa" och smack ner i backen.

Rehabiliteringen gick rätt bra och redan efter ca 10 veckor var jag tillbaks i löparspåret. Dock inte som förr. En känsla av att knät ska vika sig mer eller mindre vid varje steg samt en trötthetskänsla har gjort att jag än i dag inte vågar springa längre än maximalt 7 kilometer i sträck.

November 2023 var jag och besökte ortoped och en korsbandsoperation hade kunnat genomföras, men jag valde att avstå. Jag kan springa och styrketräna och en operation som skulle hålla mig borta upp till ett år. Istället är jag i dagarna på gång att ta tag i rehabiliteringsprocessen på allvar. Sjukgymnast som utöver råstyrka ska träna upp balans, koordination och förhoppningsvis göra att jag inte spelat mina sista badmintonbollar.

×

28 Maj 2018 drabbades jag oväntat av en ordentlig knäskada. Mer om det finns att läsa i ett annat inlägg, men kort och gott: Tränade fotboll, var oattackerad och helt plötsligt vek sig knät i en fotisättning när jag skulle ta emot en passning. Det visade sig vid röntgen att främre korsbandet var delvis av och inre sidoledbandet ordentligt uttänjt. Det tog mig 9-10 månader innan jag sprang 5 kilometer igen och knappa året innan jag spelade min första fotboll igen.

Sedan dess har jag utövat allt från fotboll & innebandy till löpning och framförallt badminton. Även om fotbollens timmar är bra mycket färre än både löpningen och badmintonens, så har det ändå fungerat väldigt bra.

Fram till 17 Maj 2022, dvs nästan exakt fyra år senare och på exakt samma sätt viker sig samma knä på mer eller mindre identisk tillfällighet. Sätter ner fötter och ska ta emot en passning.

Oerhört tungt att återigen rehabilitera sig tillbaks. För tillbaks ska jag, även om fotbollen är ett avslutat kapitel så vill jag definitivt tillbaks till löpningen. Skadan känns i nuläget något lättare än sist, men det är innan jag varit och gjort röntgen. Återstår att se vad den ger och när jag nästa gång tar några löpsteg igen.

28 Maj 2018 drabbades jag oväntat av en ordentlig knäskada. Mer om det finns att läsa i ett annat inlägg, men kort och gott: Tränade fotboll, var oattackerad och helt plötsligt vek sig knät i en fotisättning när jag skulle ta emot en passning. Det visade sig vid röntgen att främre korsbandet var delvis av och inre sidoledbandet ordentligt uttänjt. Det tog mig 9-10 månader innan jag sprang 5 kilometer igen och knappa året innan jag spelade min första fotboll igen.

Sedan dess har jag utövat allt från fotboll & innebandy till löpning och framförallt badminton. Även om fotbollens timmar är bra mycket färre än både löpningen och badmintonens, så har det ändå fungerat väldigt bra.

Fram till 17 Maj 2022, dvs nästan exakt fyra år senare och på exakt samma sätt viker sig samma knä på mer eller mindre identisk tillfällighet. Sätter ner fötter och ska ta emot en passning.

Oerhört tungt att återigen rehabilitera sig tillbaks. För tillbaks ska jag, även om fotbollen är ett avslutat kapitel så vill jag definitivt tillbaks till löpningen. Skadan känns i nuläget något lättare än sist, men det är innan jag varit och gjort röntgen. Återstår att se vad den ger och när jag nästa gång tar några löpsteg igen.

×

Midnattsloppet 2020 - spring där du är. Skulle det gå att motivera sig?

Svaret var definitivt JA! Gick och tänkte på loppet hela dagen, planerade för hur det skulle springas, var jag skulle ta tid och förlora tid. För jag hade ju ett tydligt mål. Jag ville klara under 50 minuter, något jag inte gjort sedan innan min knäskada för dryga två år sedan.

Så peppen var total. Igång med Midnattsloppets app och allt verkade fungera förvånansvärt bra, fram till loppet startade. Det var värmning och sång och nedräkning, allt i sin ordning med andra ord. Ända skillnaden var att man inte befann sig i Stockholm City, mitt ibland tusentals andra hungriga löpare.

Jag gav mig iväg och väntade med spänning på den musikunderhållning appen skulle generera allteftersom löpturen. Jag väntade och väntade och inbillade mig att ja, det är ju tyst på sina håll även i riktiga Midnattsloppet. Men när jag sprungit 1,5 kilometer anade jag oråd. Ingen kilometertid som sig utlovat och total tystnad. Jag sätter här igång min egna Spotify-lista.

Själva löpningen då? Hade ett par enkla kilometer inledningsvis där jag visste jag hade möjlighet att samla på mig några tillgodo-sekunder. S blev också fallet och när backarna kom kilometer 3-4 hade jag råd att tappa tid. Jag visste även att kilometer 5 skulle gå tungt, trots relativt flack kilometer så skulle det dröja efter backarna innan jag återhämtat mig. Så blev också fallet.

Efter fem kilometer ligger jag 22 sekunder på rätt sida för att klara under 50 minuter. Kilometer 6 och den kilometer innan mål som förmodligen var sista chansen att plocka tid då den är flack med något lätt nedförslut. Sagt och gjort, 28 sekunder på rätt sida efter 6k.

Sjunde kilometer är tung, trots en behaglig kupering känner jag hur jag börjar tappa fart och börjar faktiskt tappa energi. Då hade jag ett par tuffare kilometer framför mig innan sista kilometern där jag var medveten om att jag hade chans att plocka in eventuellt tid.

Kilometer 8-9 är det tuffaste, det går uppför, kroppen gå på vilja och inte energi. Med en kilometer kvar har jag tappat det mesta och med några ynka sekunder till goda. Men så hade jag ju den sista kilometern kvar som gick utför mestadels.

I mål och landar med 17 sekunders marginal på rätt sida målet! 49:43 blir sluttiden. Appen stannar aldrig och har flippat ur helt, men det kommer mig inte så mycket, jag var klar!

Midnattsloppet 2020 - spring där du är. Skulle det gå att motivera sig?

Svaret var definitivt JA! Gick och tänkte på loppet hela dagen, planerade för hur det skulle springas, var jag skulle ta tid och förlora tid. För jag hade ju ett tydligt mål. Jag ville klara under 50 minuter, något jag inte gjort sedan innan min knäskada för dryga två år sedan.

Så peppen var total. Igång med Midnattsloppets app och allt verkade fungera förvånansvärt bra, fram till loppet startade. Det var värmning och sång och nedräkning, allt i sin ordning med andra ord. Ända skillnaden var att man inte befann sig i Stockholm City, mitt ibland tusentals andra hungriga löpare.

Jag gav mig iväg och väntade med spänning på den musikunderhållning appen skulle generera allteftersom löpturen. Jag väntade och väntade och inbillade mig att ja, det är ju tyst på sina håll även i riktiga Midnattsloppet. Men när jag sprungit 1,5 kilometer anade jag oråd. Ingen kilometertid som sig utlovat och total tystnad. Jag sätter här igång min egna Spotify-lista.

Själva löpningen då? Hade ett par enkla kilometer inledningsvis där jag visste jag hade möjlighet att samla på mig några tillgodo-sekunder. S blev också fallet och när backarna kom kilometer 3-4 hade jag råd att tappa tid. Jag visste även att kilometer 5 skulle gå tungt, trots relativt flack kilometer så skulle det dröja efter backarna innan jag återhämtat mig. Så blev också fallet.

Efter fem kilometer ligger jag 22 sekunder på rätt sida för att klara under 50 minuter. Kilometer 6 och den kilometer innan mål som förmodligen var sista chansen att plocka tid då den är flack med något lätt nedförslut. Sagt och gjort, 28 sekunder på rätt sida efter 6k.

Sjunde kilometer är tung, trots en behaglig kupering känner jag hur jag börjar tappa fart och börjar faktiskt tappa energi. Då hade jag ett par tuffare kilometer framför mig innan sista kilometern där jag var medveten om att jag hade chans att plocka in eventuellt tid.

Kilometer 8-9 är det tuffaste, det går uppför, kroppen gå på vilja och inte energi. Med en kilometer kvar har jag tappat det mesta och med några ynka sekunder till goda. Men så hade jag ju den sista kilometern kvar som gick utför mestadels.

I mål och landar med 17 sekunders marginal på rätt sida målet! 49:43 blir sluttiden. Appen stannar aldrig och har flippat ur helt, men det kommer mig inte så mycket, jag var klar!

×

Då var det äntligen dags för halvmarapremiär! Efter ha varit anmäld ett par gånger om men blivit tvungen att kasta in handduken på grund av sjukdom var det en seger i sig att ens komma till start. Tur var väl att ej hunnit anmäla mig till förra årets halvmara innan jag skadade knät.

Men nu stod jag alltså där! Planen var ändå ganska klar innan start, under 2h var målet. Så jag lade mig runt farthållaren för just två timmar.

Jag märkte rätt snart att min puls var 5-10 slag högre än när jag tränar hemma i samma fart. Förklaring okänd, men jag borde där och då ha insett att det här skulle bli en jobbig afton.

Det tar mig 2-3 km in i loppet innan jag hittar in i loppet. 3-8 km och känslan är: "det här kommer gå bra, fortsätt bara nöta nu Calle!" Strax efter 10k började vaderna kännas en aning stumma, men inget som jag än var orolig över. Det skulle senare komma annat att vara orolig över så dessa vader fick kämpa på.

Någonstans mellan 12-13k började jag räkna kilometer till mål. Det började ta emot, men gick ändå rätt bra att hålla fart... Började leta energi efter banan då jag kände att jag kanske behövde något för att orka sista biten. Kilometer 15-16 är otroligt tuffa, tror att min kropp där kände att började bli långt. Jag har ju faktiskt inte sprungit mer än dryga 16k inför loppet i ett svep.

Så när det var som tuffast så kom ett segt motlut vid 17-18k som knäckte mig mentalt. Jag KUNDE inte hålla farten utan fick gå ett tjugotal meter för att få ner pulsen något. Blev omsprungen av farthållaren för under 2h och målet korrigerades till: "ta dig till mållinjen, du går inte härifrån utan medalj, skit i tiden!"

Började springa igång buggarna så sakteliga och då ville låren säga ifrån också. Det började efter den kortare promenaden bulta i översida lår. Jag fortsatte och snart kom en vätskekontroll. Jag sprang fram till bordet tog en mugg vatten och gick några steg medans jag drack ett par klunkar. För att sedan fortsätta mot mål.

Äntligen nedförslut och det kändes något lättare. Men med ett 2k kvar började insida lår krampa lite då och då. Tanken slog mig, kan jag bli en av få som faktiskt på allvar kommer att behöva krypa över mållinjen?

*PIP* och och passering 20k. Jag växlar där och då läge på pulsklockan, från just puls till tid. Det tar mig en lång stunds räknande innan jag inser att jag fortfarande har möjlighet att klara målet, till min stora förvåning! *höga 1:53, det måste ju innebära att jag kan klara det?*

Ökade farten, ja det gick faktiskt! Den fanns en reserv och när jag passerar mållinjen inser jag att jag klarat det med ca: 30 sekunders marginal.

Men så slut jag var vid målgångjag stapplade ärligt talat fram mot medaljen och sedan var det lååååångt till goddiebagen och det viktigaste, något att dricka!

Det tog mig sedan cirka en timme innan jag återfick lite ork. Totalt slut!

Då var det äntligen dags för halvmarapremiär! Efter ha varit anmäld ett par gånger om men blivit tvungen att kasta in handduken på grund av sjukdom var det en seger i sig att ens komma till start. Tur var väl att ej hunnit anmäla mig till förra årets halvmara innan jag skadade knät.

Men nu stod jag alltså där! Planen var ändå ganska klar innan start, under 2h var målet. Så jag lade mig runt farthållaren för just två timmar.

Jag märkte rätt snart att min puls var 5-10 slag högre än när jag tränar hemma i samma fart. Förklaring okänd, men jag borde där och då ha insett att det här skulle bli en jobbig afton.

Det tar mig 2-3 km in i loppet innan jag hittar in i loppet. 3-8 km och känslan är: "det här kommer gå bra, fortsätt bara nöta nu Calle!" Strax efter 10k började vaderna kännas en aning stumma, men inget som jag än var orolig över. Det skulle senare komma annat att vara orolig över så dessa vader fick kämpa på.

Någonstans mellan 12-13k började jag räkna kilometer till mål. Det började ta emot, men gick ändå rätt bra att hålla fart... Började leta energi efter banan då jag kände att jag kanske behövde något för att orka sista biten. Kilometer 15-16 är otroligt tuffa, tror att min kropp där kände att började bli långt. Jag har ju faktiskt inte sprungit mer än dryga 16k inför loppet i ett svep.

Så när det var som tuffast så kom ett segt motlut vid 17-18k som knäckte mig mentalt. Jag KUNDE inte hålla farten utan fick gå ett tjugotal meter för att få ner pulsen något. Blev omsprungen av farthållaren för under 2h och målet korrigerades till: "ta dig till mållinjen, du går inte härifrån utan medalj, skit i tiden!"

Började springa igång buggarna så sakteliga och då ville låren säga ifrån också. Det började efter den kortare promenaden bulta i översida lår. Jag fortsatte och snart kom en vätskekontroll. Jag sprang fram till bordet tog en mugg vatten och gick några steg medans jag drack ett par klunkar. För att sedan fortsätta mot mål.

Äntligen nedförslut och det kändes något lättare. Men med ett 2k kvar började insida lår krampa lite då och då. Tanken slog mig, kan jag bli en av få som faktiskt på allvar kommer att behöva krypa över mållinjen?

*PIP* och och passering 20k. Jag växlar där och då läge på pulsklockan, från just puls till tid. Det tar mig en lång stunds räknande innan jag inser att jag fortfarande har möjlighet att klara målet, till min stora förvåning! *höga 1:53, det måste ju innebära att jag kan klara det?*

Ökade farten, ja det gick faktiskt! Den fanns en reserv och när jag passerar mållinjen inser jag att jag klarat det med ca: 30 sekunders marginal.

Men så slut jag var vid målgångjag stapplade ärligt talat fram mot medaljen och sedan var det lååååångt till goddiebagen och det viktigaste, något att dricka!

Det tog mig sedan cirka en timme innan jag återfick lite ork. Totalt slut!

×

Det var mitt fjärde midnattslopp som stundade. Efter förra årets skada och då uteblivna deltagande var jag nu tillbaks och skulle genomföra mitt första millopp efter knäskadan.

Var ju dock långt ifrån självklart att jag skulle springa. Så min otroligt sena anmälan bara dagar innan start gjorde att jag hamnade i en väldigt sen och långsam grupp. 6A där löpares sluttid skulle ligga mellan 65:00 och 69:59...

Nog för att formen var långt ifrån år 2017års form då jag gick in på strax under 47 minuter. Men snabbare än 65 minuter skulle jag definitivt springa i mål på. Så jag visste från start att jag skulle få springa om en hel del löpare.

Dags för start och jag förberedde mig genom att se till att jag stod långt fram i starten. Detta skulle vissa sig vara ett smart drag... i ca: fem minuter tills vi kom ifatt gruppen innan. Då var det dags att ta position till vänster och springa om..

Att springa på vänster sida går bra till och från. Men ibland tar det stopp och farten sjunker betänkligt. Alla uppförsbackar var det totalt stopp. I vissa lägen kan jag tänka mig att det gynnade mig eftersom man kan ha en tendens att springa för fort för sitt eget bästa ibland. Men tyvärr var det nog till nackdel mestadels då loppet utvecklade sig till rena intervallpasset.

När upploppet närmare sig och jag skulle trycka på så var jag nära att spy, fick tyvärr hålla igen mot slutet, trots att ben och lungor ändå kändes helt okej..

Målgång och den officiella tiden blir 50:27. Målsättningen var att kliva in under 50, men efter loppets utveckling kan jag inte annat än vara nöjd.

Ytterligare en parameter som gjorde löpningen ännu trängre var när årets 5k löpare anslöt på samma bana på 10k loppet, detta efter va 7k löpning. Så vägarna fylldes upp än mer och omkörningarna till vänster blev svårare att genomföra.

Lärdom: Bättre startgrupp till nästa år!

Det var mitt fjärde midnattslopp som stundade. Efter förra årets skada och då uteblivna deltagande var jag nu tillbaks och skulle genomföra mitt första millopp efter knäskadan.

Var ju dock långt ifrån självklart att jag skulle springa. Så min otroligt sena anmälan bara dagar innan start gjorde att jag hamnade i en väldigt sen och långsam grupp. 6A där löpares sluttid skulle ligga mellan 65:00 och 69:59...

Nog för att formen var långt ifrån år 2017års form då jag gick in på strax under 47 minuter. Men snabbare än 65 minuter skulle jag definitivt springa i mål på. Så jag visste från start att jag skulle få springa om en hel del löpare.

Dags för start och jag förberedde mig genom att se till att jag stod långt fram i starten. Detta skulle vissa sig vara ett smart drag... i ca: fem minuter tills vi kom ifatt gruppen innan. Då var det dags att ta position till vänster och springa om..

Att springa på vänster sida går bra till och från. Men ibland tar det stopp och farten sjunker betänkligt. Alla uppförsbackar var det totalt stopp. I vissa lägen kan jag tänka mig att det gynnade mig eftersom man kan ha en tendens att springa för fort för sitt eget bästa ibland. Men tyvärr var det nog till nackdel mestadels då loppet utvecklade sig till rena intervallpasset.

När upploppet närmare sig och jag skulle trycka på så var jag nära att spy, fick tyvärr hålla igen mot slutet, trots att ben och lungor ändå kändes helt okej..

Målgång och den officiella tiden blir 50:27. Målsättningen var att kliva in under 50, men efter loppets utveckling kan jag inte annat än vara nöjd.

Ytterligare en parameter som gjorde löpningen ännu trängre var när årets 5k löpare anslöt på samma bana på 10k loppet, detta efter va 7k löpning. Så vägarna fylldes upp än mer och omkörningarna till vänster blev svårare att genomföra.

Lärdom: Bättre startgrupp till nästa år!

×

Det tog alltså 13,5 månader efter knäskadan innan jag vågade mig på att ställa upp i lopp igen. Musköloppet 5km blev premiärloppet och det gick över förväntan.

Jag sprang in på 25:05 och det är årsbästa med en marginal på ca: 40 sekunder. Jag var otroligt osäker på vad som skulle gå att krama ur kroppen, så målet innan var att gå in på under 27. Här kommer en race-rapport!

Först och främst höll jag på att missa starten då den gick av stapeln två minuter tidigare än utsatt tid. Så jag hamnade rätt lång bak i startfållan.

Musköloppet är en ganska tuff sträckning, bortsett från den första kilometern, så när starten väl gick försökte jag ta mig fram till fritt spår relativt fort då loppet efter cirka en kilometer leds in på en stig där det är ytterst svårt att springa förbi löpare. Dessutom är det nedför så det går ganska bra att hålla fart. Första kilometer tickar in på 4:37 tempo!

I början på andra kilometern och på denna stig så faller löparen framför mig, så jag får hoppa ett par olustiga steg för att undvika att ramla över honom. Löparen verkade klara sig relativt bra och jag fortsatte. Kilometer två är jobbig, det är typ bara uppför, dock står vänner och fru med pepp precis efter två kilometerskontrollen så då gäller det att hålla god min :) Andra kilometern, 5:!6, trots typ bara uppför.

Tredje kilometern leds snart ner på en äng, gräset är strävt och cirka en decimeter högt vilket gör det tungt att springa i. I detta gräs springer man typ 700m innan man i alla fall får en grusväg att springa på. Trots den tuffa terrängen klockar tredje kilometern in på 4:55 vilket förvånade mig. Tror det då det tändes ett hopp om att gå in under 25 minuter.

Fjärde kilometern och pulsen hade skenat efter ängen, jag fick hålla igen något och tickar in på 5:13. Den brandman som stod och sprutade vatten kunde inte stått mer lägligt!

Sista kilometern är tuff, ihop med slutet på fjärde kilometer och mer än första halvan på sista är uppför och det går uppför i en backe som ser ut att ta slut, men som sedan fortsätter en bit till, dvs mentalt jobbigt. När jag väl når krönet är det visserligen bara 400-500 m kvar att springa, men då går 200-300m åt till att få ned pulsen för att kunna trycka på på upploppet.

Mål och klockan stannar på 25:05. Riktigt nöjd! Medalj och banan kirrad!

Det tog alltså 13,5 månader efter knäskadan innan jag vågade mig på att ställa upp i lopp igen. Musköloppet 5km blev premiärloppet och det gick över förväntan.

Jag sprang in på 25:05 och det är årsbästa med en marginal på ca: 40 sekunder. Jag var otroligt osäker på vad som skulle gå att krama ur kroppen, så målet innan var att gå in på under 27. Här kommer en race-rapport!

Först och främst höll jag på att missa starten då den gick av stapeln två minuter tidigare än utsatt tid. Så jag hamnade rätt lång bak i startfållan.

Musköloppet är en ganska tuff sträckning, bortsett från den första kilometern, så när starten väl gick försökte jag ta mig fram till fritt spår relativt fort då loppet efter cirka en kilometer leds in på en stig där det är ytterst svårt att springa förbi löpare. Dessutom är det nedför så det går ganska bra att hålla fart. Första kilometer tickar in på 4:37 tempo!

I början på andra kilometern och på denna stig så faller löparen framför mig, så jag får hoppa ett par olustiga steg för att undvika att ramla över honom. Löparen verkade klara sig relativt bra och jag fortsatte. Kilometer två är jobbig, det är typ bara uppför, dock står vänner och fru med pepp precis efter två kilometerskontrollen så då gäller det att hålla god min :) Andra kilometern, 5:!6, trots typ bara uppför.

Tredje kilometern leds snart ner på en äng, gräset är strävt och cirka en decimeter högt vilket gör det tungt att springa i. I detta gräs springer man typ 700m innan man i alla fall får en grusväg att springa på. Trots den tuffa terrängen klockar tredje kilometern in på 4:55 vilket förvånade mig. Tror det då det tändes ett hopp om att gå in under 25 minuter.

Fjärde kilometern och pulsen hade skenat efter ängen, jag fick hålla igen något och tickar in på 5:13. Den brandman som stod och sprutade vatten kunde inte stått mer lägligt!

Sista kilometern är tuff, ihop med slutet på fjärde kilometer och mer än första halvan på sista är uppför och det går uppför i en backe som ser ut att ta slut, men som sedan fortsätter en bit till, dvs mentalt jobbigt. När jag väl når krönet är det visserligen bara 400-500 m kvar att springa, men då går 200-300m åt till att få ned pulsen för att kunna trycka på på upploppet.

Mål och klockan stannar på 25:05. Riktigt nöjd! Medalj och banan kirrad!

×

24 mars 2018 sprang jag mitt senaste lopp. Då, i slutfasen av en 12 veckor långt PT-uppstyrt styrke och kost-schema. Jag var en bit ifrån löpartoppformen, men jag skulle ett par veckor senare vara i mitt livs fysiska form efter dessa 12 strikta veckor.

Om denna period har med vad som sedan skulle hända i slutet av maj vet jag inte, men den 28e Maj stressade jag ner till en fotbollsträning. Jag skulle egentligen inte vara med då jag visste att jag skulle få stressa. Men vädret och suget efter fotboll satte stopp för dessa planer och några minuter sent gled jag in i fotbollsträningen. 35 minuter in i passet, till synes oattackerad föll jag ihop efter att knät ha vikt sig.

Jag kände direkt efter fallet att det var något allvarligare än "vanligt" och jag minns att jag sekunder efter skadan när jag låg där sa "det där var nog säsongen" och syftade på fotbollen. Det skulle ju senare visa sig att jag fick rätt tyvärr.

Cirka fem veckor efter skadan fick jag tack vare min svägerska komma in på en magnetröntgen. Jag kunde då fortfarande inte gå, trots försök till rehabiliteringsövningar.

Sen gick det fort! Två dagar efter röntgen fick jag operationstid. Det konstaterades att främre korsbandet var partiellt av och inre ligamentet i knät var ordentligt uttänjt. Under själva operationen gjordes egentligen inget annat än att mobilisera knät för att konstatera att jag hade full rörlighet. (Dohh!, Klart dom kunde röra på mitt knä när jag var nedsövd)

Sedan väntade en plågsam och långt rehabiliteringsprogram för att komma tillbaks till framförallt löpningen. Plågsamt både mentalt och fysiskt då det gick långsamt och övningarna skulle tänjas så det gjorde ONT. Fick inledningsvis värktabletter jag skulle äta innan övningarna för att kunna uthärda smärtan som övningarna framkallade.

Jag kunde snart gå normalt och redan i början på september testade jag att springa. Dock endast 600-800m några gånger. Dock endast för att inse att kroppen inte var reda för löpning än.

Det var i början på november som jag återigen gjorde ett försök att börja springa och det med väldigt små ökningar av distans. Den här gången skulle det gå bättre, 30 december sprang jag 2500m och i slutet av januari hade det blivit 5 kilometer. Mitten av Mars och första milen efter skadan. Allt gick sedan enligt plan till början av maj. Det gick så bra så jag försiktigt även började spela fotboll! Det gick bra inledningsvis, men sen tror jag kroppen trots allt sade ifrån då det blev för mycket. För jag har nu sedan maj haft små problem med mitt knä. Något som för ett par veckor sedan tros vara hopparknä.

Springer idag långt ifrån några personbästa och håller antalet pass nere till få och relativt korta.

24 mars 2018 sprang jag mitt senaste lopp. Då, i slutfasen av en 12 veckor långt PT-uppstyrt styrke och kost-schema. Jag var en bit ifrån löpartoppformen, men jag skulle ett par veckor senare vara i mitt livs fysiska form efter dessa 12 strikta veckor.

Om denna period har med vad som sedan skulle hända i slutet av maj vet jag inte, men den 28e Maj stressade jag ner till en fotbollsträning. Jag skulle egentligen inte vara med då jag visste att jag skulle få stressa. Men vädret och suget efter fotboll satte stopp för dessa planer och några minuter sent gled jag in i fotbollsträningen. 35 minuter in i passet, till synes oattackerad föll jag ihop efter att knät ha vikt sig.

Jag kände direkt efter fallet att det var något allvarligare än "vanligt" och jag minns att jag sekunder efter skadan när jag låg där sa "det där var nog säsongen" och syftade på fotbollen. Det skulle ju senare visa sig att jag fick rätt tyvärr.

Cirka fem veckor efter skadan fick jag tack vare min svägerska komma in på en magnetröntgen. Jag kunde då fortfarande inte gå, trots försök till rehabiliteringsövningar.

Sen gick det fort! Två dagar efter röntgen fick jag operationstid. Det konstaterades att främre korsbandet var partiellt av och inre ligamentet i knät var ordentligt uttänjt. Under själva operationen gjordes egentligen inget annat än att mobilisera knät för att konstatera att jag hade full rörlighet. (Dohh!, Klart dom kunde röra på mitt knä när jag var nedsövd)

Sedan väntade en plågsam och långt rehabiliteringsprogram för att komma tillbaks till framförallt löpningen. Plågsamt både mentalt och fysiskt då det gick långsamt och övningarna skulle tänjas så det gjorde ONT. Fick inledningsvis värktabletter jag skulle äta innan övningarna för att kunna uthärda smärtan som övningarna framkallade.

Jag kunde snart gå normalt och redan i början på september testade jag att springa. Dock endast 600-800m några gånger. Dock endast för att inse att kroppen inte var reda för löpning än.

Det var i början på november som jag återigen gjorde ett försök att börja springa och det med väldigt små ökningar av distans. Den här gången skulle det gå bättre, 30 december sprang jag 2500m och i slutet av januari hade det blivit 5 kilometer. Mitten av Mars och första milen efter skadan. Allt gick sedan enligt plan till början av maj. Det gick så bra så jag försiktigt även började spela fotboll! Det gick bra inledningsvis, men sen tror jag kroppen trots allt sade ifrån då det blev för mycket. För jag har nu sedan maj haft små problem med mitt knä. Något som för ett par veckor sedan tros vara hopparknä.

Springer idag långt ifrån några personbästa och håller antalet pass nere till få och relativt korta.

×

Så var årets sjätte lopp sprunget. Sicklaloppet och distansen 10km igen. Trots en förkylning som då bland annat fick mig att helgen innan ställa in halvmaran i Stockholm spökar fortfarande smått.

Så tog mig runt Sicklaloppet på tiden 47:56, något jag är väldigt nöjd med efter omständigheterna.

Banan då? Speakern sa precis innan start att banan var relativt flack. Det tyckte väll kanske inte jag när jag gått i mål, men så var jag långt ifrån toppad också. Då brukar allt kännas värre än det egentligen är. Tror halva loppet var asfalt, typ tre kilometer i skogen som då var riktigt kuperade och ett par kilometer på brygga där det var flackt.

Började i 4:45 tempo, orkade sedan inte alls hålla det när jag gick in i skogen och mot slutet när jag fick syn på fotograf Bengt kunde jag inte låta bli att skutta till ett par gånger och dessa skutt tog nog det sista av min energi jag hade kvar. För efter dessa skutt, typ 800meter till mållinjen var ren pina :)

Långt ifrån personbästa, men ytligare en erfarenhet rikare i form av ett nytt lopp.

Så var årets sjätte lopp sprunget. Sicklaloppet och distansen 10km igen. Trots en förkylning som då bland annat fick mig att helgen innan ställa in halvmaran i Stockholm spökar fortfarande smått.

Så tog mig runt Sicklaloppet på tiden 47:56, något jag är väldigt nöjd med efter omständigheterna.

Banan då? Speakern sa precis innan start att banan var relativt flack. Det tyckte väll kanske inte jag när jag gått i mål, men så var jag långt ifrån toppad också. Då brukar allt kännas värre än det egentligen är. Tror halva loppet var asfalt, typ tre kilometer i skogen som då var riktigt kuperade och ett par kilometer på brygga där det var flackt.

Började i 4:45 tempo, orkade sedan inte alls hålla det när jag gick in i skogen och mot slutet när jag fick syn på fotograf Bengt kunde jag inte låta bli att skutta till ett par gånger och dessa skutt tog nog det sista av min energi jag hade kvar. För efter dessa skutt, typ 800meter till mållinjen var ren pina :)

Långt ifrån personbästa, men ytligare en erfarenhet rikare i form av ett nytt lopp.

×

Som jag hade laddat inför mitt livs första halvmarathon. Men tji fick jag då en förkylning veckan innan drog ut på tiden och inte alls gav mig rätt uppladdning.

Faktum är att jag på tävlingsdagen först började känna mig märkbart bättre, men tyvärr gav jag inte mycket för att ställa upp då att ha gått förkyld en vecka kan ha satt sina spår. Kändes inte klokt att då ställa upp i vad som för mig skulle varit mitt livs längsta lopp.

Men det känns bra så här dagen efter, jag har gått vidare och har absolut inte grävt ner mig. Även om jag så klart väldigt mycket hellre hade suttit här med en medalj från loppet i handen.

Nu får jag se fram emot Sicklaloppet förhoppningsvis. Redan om en vecka är det dags för det. Om ett par dagar vet jag även mer gällande en eventuell anmälan till Lidingöloppets 15km-lopp. Vill se att kroppen fortsatt går åt rätt håll, sedan blir det förmodligen en anmälan till även det loppet :)

Som jag hade laddat inför mitt livs första halvmarathon. Men tji fick jag då en förkylning veckan innan drog ut på tiden och inte alls gav mig rätt uppladdning.

Faktum är att jag på tävlingsdagen först började känna mig märkbart bättre, men tyvärr gav jag inte mycket för att ställa upp då att ha gått förkyld en vecka kan ha satt sina spår. Kändes inte klokt att då ställa upp i vad som för mig skulle varit mitt livs längsta lopp.

Men det känns bra så här dagen efter, jag har gått vidare och har absolut inte grävt ner mig. Även om jag så klart väldigt mycket hellre hade suttit här med en medalj från loppet i handen.

Nu får jag se fram emot Sicklaloppet förhoppningsvis. Redan om en vecka är det dags för det. Om ett par dagar vet jag även mer gällande en eventuell anmälan till Lidingöloppets 15km-lopp. Vill se att kroppen fortsatt går åt rätt håll, sedan blir det förmodligen en anmälan till även det loppet :)

×

Det här med målsättningar är svårt. Uppnår man ett tydligt uppsatt mål är det ju såklart extrem glädje, men besvikelsen när man inte klarar det är ju tuff.

Jag brukar vara feg i mina målsättningar, eller realistisk kanske man ska säga. Men inför årets midnattslopp gjorde jag något farligt, jag lade upp ett mål som jag visste skulle bli svårt, sedan gick jag och intalade mig att det inte alls var omöjligt att uppnå.

BOOM slog fällan igen och jag gick rakt i den. Jag trodde jag skulle ha sub45 i mig, men ack så fel jag hade.

Jag hade funderat igenom loppet bit för bit innan, var jag skulle behöva ta tid och var jag visste jag skulle tappa tid.

Pang! Startskottet går och jag står väldigt långt bak i min startgrupp, så ut i vänsterdelen och springa var det som gällde. För jag visste att de första tre kilometerna innan stigningen var jag tvungen att ta rätt bra med tid för att sedan kunna tappa i backen vid 4 kilometer.

Första kilometern gick något långsammare än väntat, 4:27-tempo. Sedan hittade jag ett något friare steg och kunde trampa in andra kilometern på 4:11 med stor hjälp av en nedförsbacke. Allt kändes här toppen.

Sedan kommer tredje kilometern och jag tror det var här jag lade grunden till min genomklappning. Ganska flack kilometer som jag lyckades hålla 4:30-tempo under, det kändes dock fortfarande riktigt bra här.
Sedan kommer backen och jag går på rätt hårt. Målet var 4:45-temp kilometer fyra och något snabbare kilometer fem.

Men när jag efter ca: 4.5 kilometer når toppen av banans värsta stigning är jag helt slut, försöker ändå hålla farten i nedförsbacken efter. Tror också jag gör det rätt bra tills jag tittar till klockan. Inser att jag tappat farten och försöker öka. Men så kommer smärtan i högersida mage. Håll eller något som liknande håll väldigt mycket. Farten går ej att göra något åt vid det här laget. Jag kämpar i strax under 5:00-tempo med smärtor i magen. Farten? Det gick inte att göra något åt saken. Var bara att försöka vänta ut smärtan.

Men smärtan höll sig kvar och jag tappade ytligare tid i backarna vid ca: 8 kilometer och när jag där nådde toppen och hade 1,5 kilometer kvar till mål, då kände jag hur kroppen svarade och fick tillbaks energi och jag kunde sista kilometern trycka på för en slutspurt. Visserligen är det nedförslut på upploppet, men min sista kilomter på 4:22 tog mig ändå precis under 47 minuter och i efterhand med tanke på hur loppet utvecklade sig måste jag vara nöd med det. 46:56 officiell sluttid.

Nästa år är målet tydligt, då satsar jag återigen på under 45 minuter. Frågan är hur jag ska lägga upp loppet?

Årets lopp var ändå mitt snabbaste Midnattslopp och jag kunde efter loppet konstatera att min maxpuls inte alls är 186 som jag trodde efter en vår av träning där min puls alltså aldrig överstigit detta. Under årets Midnattslopp kom jag tydligen upp i 191 slag/min och det var lite roligt att se. Så klart uppnådde jag denna puls i backen vid Sofia kyrka...

Det här med målsättningar är svårt. Uppnår man ett tydligt uppsatt mål är det ju såklart extrem glädje, men besvikelsen när man inte klarar det är ju tuff.

Jag brukar vara feg i mina målsättningar, eller realistisk kanske man ska säga. Men inför årets midnattslopp gjorde jag något farligt, jag lade upp ett mål som jag visste skulle bli svårt, sedan gick jag och intalade mig att det inte alls var omöjligt att uppnå.

BOOM slog fällan igen och jag gick rakt i den. Jag trodde jag skulle ha sub45 i mig, men ack så fel jag hade.

Jag hade funderat igenom loppet bit för bit innan, var jag skulle behöva ta tid och var jag visste jag skulle tappa tid.

Pang! Startskottet går och jag står väldigt långt bak i min startgrupp, så ut i vänsterdelen och springa var det som gällde. För jag visste att de första tre kilometerna innan stigningen var jag tvungen att ta rätt bra med tid för att sedan kunna tappa i backen vid 4 kilometer.

Första kilometern gick något långsammare än väntat, 4:27-tempo. Sedan hittade jag ett något friare steg och kunde trampa in andra kilometern på 4:11 med stor hjälp av en nedförsbacke. Allt kändes här toppen.

Sedan kommer tredje kilometern och jag tror det var här jag lade grunden till min genomklappning. Ganska flack kilometer som jag lyckades hålla 4:30-tempo under, det kändes dock fortfarande riktigt bra här.
Sedan kommer backen och jag går på rätt hårt. Målet var 4:45-temp kilometer fyra och något snabbare kilometer fem.

Men när jag efter ca: 4.5 kilometer når toppen av banans värsta stigning är jag helt slut, försöker ändå hålla farten i nedförsbacken efter. Tror också jag gör det rätt bra tills jag tittar till klockan. Inser att jag tappat farten och försöker öka. Men så kommer smärtan i högersida mage. Håll eller något som liknande håll väldigt mycket. Farten går ej att göra något åt vid det här laget. Jag kämpar i strax under 5:00-tempo med smärtor i magen. Farten? Det gick inte att göra något åt saken. Var bara att försöka vänta ut smärtan.

Men smärtan höll sig kvar och jag tappade ytligare tid i backarna vid ca: 8 kilometer och när jag där nådde toppen och hade 1,5 kilometer kvar till mål, då kände jag hur kroppen svarade och fick tillbaks energi och jag kunde sista kilometern trycka på för en slutspurt. Visserligen är det nedförslut på upploppet, men min sista kilomter på 4:22 tog mig ändå precis under 47 minuter och i efterhand med tanke på hur loppet utvecklade sig måste jag vara nöd med det. 46:56 officiell sluttid.

Nästa år är målet tydligt, då satsar jag återigen på under 45 minuter. Frågan är hur jag ska lägga upp loppet?

Årets lopp var ändå mitt snabbaste Midnattslopp och jag kunde efter loppet konstatera att min maxpuls inte alls är 186 som jag trodde efter en vår av träning där min puls alltså aldrig överstigit detta. Under årets Midnattslopp kom jag tydligen upp i 191 slag/min och det var lite roligt att se. Så klart uppnådde jag denna puls i backen vid Sofia kyrka...

×

Förra året startade ett nytt lopp i Stockholm vid namn STHLM10. Det sprang jag då precis som i år då det är ett av det mer välarrangerade loppen jag sprungit. Riktigt trevligt plus att man i år fick medalj vilket höjer motivationsfaktorn ytligare!

Förra året slog jag till med vad som då blev mitt PB på tävling, 48:12. Skulle jag orka toppa det i år? Prognoserna talade sitt tydliga språk, skulle jag inte komma in under förra årets tid skulle jag bli otroligt besviken. Men det slapp jag ju helt klart!

För en månad sedan sprang jag milspåret, då PB och låga 46, idag? PB igen och in på tiden 45:27!

Var i valet och kvalet hur jag skulle lägga upp loppet. För jag visste ju att Västerbron skulle komma mot slutet och dess backe precis innan som jag kan tycka är den jobbiga. Så frågan var, jämnt tempo och spara sig något för bron, eller trampa på från start och chansa en aning mer och hoppas krafterna skulle finnas när bron närmade sig.

Det blev det senare, svårt att hålla igen som vanligt. Vad som är skönt med STHLM10 är att det inte blir kö i starten likt andra lopp då man förlorar tid första kilometern innan man hittar ett fritt spår att löpa i. Denna start medför att man dras med i ett högre tempo än man kanske egentligen klarar av. Jag fick hålla igen och ändå springer jag in första kilometer på 4:14 typ.

Men sedan hittade jag ett skönt tempo kring 4:30 - 4:35, fram till backen innan Västerbron. Då blev det tufft att hålla farten och jag var tvungen att sakta ner för att inte spränga mig. När det sedan var dags för bron, vilken jag inte tycker är så jobbig, så kände jag krafterna återkom ganska fort. När jag sedan når krönet och får för mig att sub 45 inte är omöjligt så släpper jag loss ordentligt. Tillbaks i sub 4:30 tempo och tyvärr tog orken delvis slut mot sista kilometern. Orkade inte trycka på utan fick koncentrera mig på att orka hålla tempot in i mål.

Så i mål på 45:27, nytt personbästa på tio kilometer och totalt utpumpad. Men så en banan, lite vatten och en energibar senare har man glömt allt. Att man nästan lade en pizza vid nio kilometer osv.

Nu är det uppladdning och det inför årets första femkilometerslopp, det fruktade Musköloppet som går av stapeln mitt i sommaren då det vanligtvis är typ som varmast och starten är vid lunch också. Knepig bana väntar och jag är ganska säker på att jag slår förra årets tid, men jag vågar inte säga med hur mycket med rädsla för att bli besviken.

Förra året startade ett nytt lopp i Stockholm vid namn STHLM10. Det sprang jag då precis som i år då det är ett av det mer välarrangerade loppen jag sprungit. Riktigt trevligt plus att man i år fick medalj vilket höjer motivationsfaktorn ytligare!

Förra året slog jag till med vad som då blev mitt PB på tävling, 48:12. Skulle jag orka toppa det i år? Prognoserna talade sitt tydliga språk, skulle jag inte komma in under förra årets tid skulle jag bli otroligt besviken. Men det slapp jag ju helt klart!

För en månad sedan sprang jag milspåret, då PB och låga 46, idag? PB igen och in på tiden 45:27!

Var i valet och kvalet hur jag skulle lägga upp loppet. För jag visste ju att Västerbron skulle komma mot slutet och dess backe precis innan som jag kan tycka är den jobbiga. Så frågan var, jämnt tempo och spara sig något för bron, eller trampa på från start och chansa en aning mer och hoppas krafterna skulle finnas när bron närmade sig.

Det blev det senare, svårt att hålla igen som vanligt. Vad som är skönt med STHLM10 är att det inte blir kö i starten likt andra lopp då man förlorar tid första kilometern innan man hittar ett fritt spår att löpa i. Denna start medför att man dras med i ett högre tempo än man kanske egentligen klarar av. Jag fick hålla igen och ändå springer jag in första kilometer på 4:14 typ.

Men sedan hittade jag ett skönt tempo kring 4:30 - 4:35, fram till backen innan Västerbron. Då blev det tufft att hålla farten och jag var tvungen att sakta ner för att inte spränga mig. När det sedan var dags för bron, vilken jag inte tycker är så jobbig, så kände jag krafterna återkom ganska fort. När jag sedan når krönet och får för mig att sub 45 inte är omöjligt så släpper jag loss ordentligt. Tillbaks i sub 4:30 tempo och tyvärr tog orken delvis slut mot sista kilometern. Orkade inte trycka på utan fick koncentrera mig på att orka hålla tempot in i mål.

Så i mål på 45:27, nytt personbästa på tio kilometer och totalt utpumpad. Men så en banan, lite vatten och en energibar senare har man glömt allt. Att man nästan lade en pizza vid nio kilometer osv.

Nu är det uppladdning och det inför årets första femkilometerslopp, det fruktade Musköloppet som går av stapeln mitt i sommaren då det vanligtvis är typ som varmast och starten är vid lunch också. Knepig bana väntar och jag är ganska säker på att jag slår förra årets tid, men jag vågar inte säga med hur mycket med rädsla för att bli besviken.

×

Milspåret och årets andra lopp och efter ha snubblat på mållinjen under premiärmilen kunde jag idag passera mållinjen som en nöjd löpare. Ett perfekt genomfört lopp, personbästa och strålande väder.

Nya personbästatiden på milen lyder 46:13 vilket jag såklart är sjukt nöjd med! Satte i början av året upp målet att klara under 47 minuter och redan nu alltså är målet nått.

Jag var lite skeptisk innan start då milspåret var en fem kilometersbana som skulle springas två varv, gillar ju normat inte att springa flera varv. Men denna sträckning var så härlig att springa så det gjorde verkligen ingenting att det var två varv idag.

Vad jag även får tillägga är att jag inte hade några som helst problem med de skavanker jag haft de senaste månaderna. Foten höll, ingen huvudvärk och framförallt ingen värk i knät!

Nu blev jag helt plötsligt oerhört sugen på att anmäla mig till halvmarathon. Frågan är om det ändå inte blir en sådant lopp i slutet av sommaren? :)

Milspåret och årets andra lopp och efter ha snubblat på mållinjen under premiärmilen kunde jag idag passera mållinjen som en nöjd löpare. Ett perfekt genomfört lopp, personbästa och strålande väder.

Nya personbästatiden på milen lyder 46:13 vilket jag såklart är sjukt nöjd med! Satte i början av året upp målet att klara under 47 minuter och redan nu alltså är målet nått.

Jag var lite skeptisk innan start då milspåret var en fem kilometersbana som skulle springas två varv, gillar ju normat inte att springa flera varv. Men denna sträckning var så härlig att springa så det gjorde verkligen ingenting att det var två varv idag.

Vad jag även får tillägga är att jag inte hade några som helst problem med de skavanker jag haft de senaste månaderna. Foten höll, ingen huvudvärk och framförallt ingen värk i knät!

Nu blev jag helt plötsligt oerhört sugen på att anmäla mig till halvmarathon. Frågan är om det ändå inte blir en sådant lopp i slutet av sommaren? :)

×

Hade väl aldrig haft ett sådant tydligt mål som inför Premiärmilen, in under 47 minuter var målet.

Då är det inte så konstigt att man inte är helt tillfreds med tiden 47:14 som blev min sluttid. Men som det ofta är så blir jag mer och mer nöjd ju mer distans jag får till loppet.

Det började förvånansvärt lugnt. Jag trodde klungan skulle spricka upp snabbare, av tidigare lopp-erfarenheter. Men så blev inte fallet, efter några hundra meters löpning insåg jag att om jag ville springa snabbare var jag tvungen att göra något åt det på egen hand.

Ut till vänster, brevid grusvägen i gräset och blåste på för att hitta fri mark att kunna hitta mitt tempo. Första kilometern går av på 4:55-tempo, en klar besvikelse.

Sedan släppte det och jag fick några fina kilometertider fram till knappt fem kilometer. Då slog hållet till från ingenstans. Det var väldigt länge sedan jag sprungit och fått håll. Hållet gjorde det till slut omöjligt att hålla tempot uppe och jag var tvungen att hålla igen. Något som kostade mig loppet och målsättningen.

Precis vid 8k-passering kom den egentligen enda riktiga backen på banan. Det var också här någonstans som hållet försvann. Backen som jag innan hade så stor respekt för var så här i efterhand det minsta problemet. Upp för den branta men korta backen kom jag utan problem och sedan fanns krafter för att till att börja med återgå till stadigt 4:40 -tempo för att sedan sista kilometern kunna trycka på ytligare. Tyvärr räckte inte spurten till och målgång passeras alltså på 47:14.

Med facit i handen så vill jag ändå minnas att jag relativt enkelt sprang i 4:35 -tempo och jag vill tro att hållet var anledningen till att jag under några kilometer fick sämre kilometertider.

Otroligt nöjd med Premiärmilen som arrangör och ett lopp jag definitivt kommer springa fler gånger.

Hade väl aldrig haft ett sådant tydligt mål som inför Premiärmilen, in under 47 minuter var målet.

Då är det inte så konstigt att man inte är helt tillfreds med tiden 47:14 som blev min sluttid. Men som det ofta är så blir jag mer och mer nöjd ju mer distans jag får till loppet.

Det började förvånansvärt lugnt. Jag trodde klungan skulle spricka upp snabbare, av tidigare lopp-erfarenheter. Men så blev inte fallet, efter några hundra meters löpning insåg jag att om jag ville springa snabbare var jag tvungen att göra något åt det på egen hand.

Ut till vänster, brevid grusvägen i gräset och blåste på för att hitta fri mark att kunna hitta mitt tempo. Första kilometern går av på 4:55-tempo, en klar besvikelse.

Sedan släppte det och jag fick några fina kilometertider fram till knappt fem kilometer. Då slog hållet till från ingenstans. Det var väldigt länge sedan jag sprungit och fått håll. Hållet gjorde det till slut omöjligt att hålla tempot uppe och jag var tvungen att hålla igen. Något som kostade mig loppet och målsättningen.

Precis vid 8k-passering kom den egentligen enda riktiga backen på banan. Det var också här någonstans som hållet försvann. Backen som jag innan hade så stor respekt för var så här i efterhand det minsta problemet. Upp för den branta men korta backen kom jag utan problem och sedan fanns krafter för att till att börja med återgå till stadigt 4:40 -tempo för att sedan sista kilometern kunna trycka på ytligare. Tyvärr räckte inte spurten till och målgång passeras alltså på 47:14.

Med facit i handen så vill jag ändå minnas att jag relativt enkelt sprang i 4:35 -tempo och jag vill tro att hållet var anledningen till att jag under några kilometer fick sämre kilometertider.

Otroligt nöjd med Premiärmilen som arrangör och ett lopp jag definitivt kommer springa fler gånger.

×

De säger att löpning ska vara så förbannat hälsosamt, men jag tycker skavankerna avlöser varandra rätt bra jag.

Du har ökat träningsmängden för fort tänker du säkert nu. Men faktum är att det är precis det jag inte gjort. Jag har sakta men säkert vant mig vid flera kilometers löpning varje vecka.

Senaste skavanken är alltså smärta i vänster knä. Det är en smärta som kommer efter några kilometers löpning och sedan tilltar ju längre jag springer. Det gör ont att böja knät, dvs varje löpsteg. Var gör det ont? På själv knäskålen till höger (se bild)

Nu har jag fått ordinerad stretchning av knäskålssenan. Hoppas verkligen det inte så något långvarigt, jag har ju flera lopp inbokade och det börjar ju närma sig!

De säger att löpning ska vara så förbannat hälsosamt, men jag tycker skavankerna avlöser varandra rätt bra jag.

Du har ökat träningsmängden för fort tänker du säkert nu. Men faktum är att det är precis det jag inte gjort. Jag har sakta men säkert vant mig vid flera kilometers löpning varje vecka.

Senaste skavanken är alltså smärta i vänster knä. Det är en smärta som kommer efter några kilometers löpning och sedan tilltar ju längre jag springer. Det gör ont att böja knät, dvs varje löpsteg. Var gör det ont? På själv knäskålen till höger (se bild)

Nu har jag fått ordinerad stretchning av knäskålssenan. Hoppas verkligen det inte så något långvarigt, jag har ju flera lopp inbokade och det börjar ju närma sig!

×

För typ fem år sedan började jag fundera på att investera i en gps-klocka. Men tog då beslutet att inte köpa någon då jag insåg att jag sprang för lite för att lägga slantarna på en dyr gps-klocka.

Idag, eller rättare sagt för ett par veckor sedan köpte jag mig äntligen en gps-klocka, även denna gång efter en lång tids fundering. Men den här gången kände jag att jag faktiskt bevisat för mig själv att jag springer tillräckligt mycket för att jag faktiskt skulle utnyttja en gps-klocka och en del av alla dess funktioner. Valet föll på en garmin och deras modell forerunner 235. Helt ärligt stod det mot slutet i mellan antingen den eller systermodellen forerunner 230 och det blev 235an då det var den ända som fanns i butik. Hade 230 funnits hade det förmodligen blivit den. För er som inte vet, ända skillnaden är att 230 har ett traditionellt bröstband den mäter pulsen via, 235an gör detta istället via sensorer i armbandet och jag har varit något skeptiskt till det är med puls via handleden.

Allt har dock varit till belåtenhet fram tills idag. Jag kom hem efter ett svettigt intervallpass och skulle efter passet titta till hur pulsen förändrats under träningspasset, insåg då att något var fel. Diagrammet som visades såg inte alls ut att ha fått med min puls och mycket riktigt, tog en titt på klockan efter passet och den fångade inte ens min puls när jag satt hemma och då hade justerat den satt den garanterat fick kontakt.

Nu har jag pillat fram och tillbaks och tror mig ha fått ordning på det, dock vet jag inte om jag vill kalla det lösning eller förskjutning av problemet. Jag slog helt enkelt av pulsmätningen och slog sedan på den igen. Efter det har den aldrig visar "sträck" i displayen och jag hoppas nästa runda ger mig en mer korrekt mätning.

Annars blir det till att köpa till ett externt bröstband. Avvaktar dock någon vecka till med detta och ser om pulsen ordnar till sig.

För typ fem år sedan började jag fundera på att investera i en gps-klocka. Men tog då beslutet att inte köpa någon då jag insåg att jag sprang för lite för att lägga slantarna på en dyr gps-klocka.

Idag, eller rättare sagt för ett par veckor sedan köpte jag mig äntligen en gps-klocka, även denna gång efter en lång tids fundering. Men den här gången kände jag att jag faktiskt bevisat för mig själv att jag springer tillräckligt mycket för att jag faktiskt skulle utnyttja en gps-klocka och en del av alla dess funktioner. Valet föll på en garmin och deras modell forerunner 235. Helt ärligt stod det mot slutet i mellan antingen den eller systermodellen forerunner 230 och det blev 235an då det var den ända som fanns i butik. Hade 230 funnits hade det förmodligen blivit den. För er som inte vet, ända skillnaden är att 230 har ett traditionellt bröstband den mäter pulsen via, 235an gör detta istället via sensorer i armbandet och jag har varit något skeptiskt till det är med puls via handleden.

Allt har dock varit till belåtenhet fram tills idag. Jag kom hem efter ett svettigt intervallpass och skulle efter passet titta till hur pulsen förändrats under träningspasset, insåg då att något var fel. Diagrammet som visades såg inte alls ut att ha fått med min puls och mycket riktigt, tog en titt på klockan efter passet och den fångade inte ens min puls när jag satt hemma och då hade justerat den satt den garanterat fick kontakt.

Nu har jag pillat fram och tillbaks och tror mig ha fått ordning på det, dock vet jag inte om jag vill kalla det lösning eller förskjutning av problemet. Jag slog helt enkelt av pulsmätningen och slog sedan på den igen. Efter det har den aldrig visar "sträck" i displayen och jag hoppas nästa runda ger mig en mer korrekt mätning.

Annars blir det till att köpa till ett externt bröstband. Avvaktar dock någon vecka till med detta och ser om pulsen ordnar till sig.

×

Jag ogillar att sätta upp mål för att jag tycker det blir så pressat då. Jag kan äga universums sämsta tävlingsnerver så jag är ofta försiktig med just målsättningar.

Men jag gör en försök så här ett par dagar in i mars nu när de endast är fyra veckor kvar till årets första löpartävling!

#1 Milen under 47!
Förra året var Midnattsloppet det stora målet och då att knäcka den tid jag gjorde året innan. Det gick utmärkt och jag sprang in på 48:56. I år sätter jag ett mer generellt 10k-mål där tävlingen spelar mindre roll, men att jag vill in under 47 minuter. Det här borde inte vara några problem då nuvarande officiella rekord är 48:12.

#2 En kilometer under 3:30!
Lyckades sätta ett fint rekord förra året på 3km. Årets kortdistans-mål är ännu kortare, men något jag tror kommer bli knepigt. Idag klämmer jag av en kilometer på 3:42 och då är jag rätt färdig efter.

#3 Fyra strutar i FAS!
Skulle gärna slå mitt rekord på antal gjorda mål över en säsong i FAS, dvs fler än 4. Men tror det fortfarande är det svåraste målet av dem alla då jag spelat 14 säsonger och målskyttet har aldrig varit min starka sida.

#4 Att göra 20 chins i följd.
Nuvarande rekord är 17 och då är de sista två otroligt okontrollerade. Jag tar mig upp men med otrolig sving med hela kroppen. Så säg 15 kontrollerade idag.

#5 Att avverka 100 mils löpning år 2017.
Gjorde dryga 65 mil 2016 och det kändes mycket. Men 100 ska inte var omöjligt!

Önskar så klart jag kunde vara lite mer djärv i mina målsättningar. Hade jag haft bättre nerver och ett bättre självförtroende borde det stå saker som att springa ett halvmarathon-lopp och klara milen under 45 minuter. Men det får stanna vid drömmar och kanske är det något som kan få ligga latent till nästa år?

Jag ogillar att sätta upp mål för att jag tycker det blir så pressat då. Jag kan äga universums sämsta tävlingsnerver så jag är ofta försiktig med just målsättningar.

Men jag gör en försök så här ett par dagar in i mars nu när de endast är fyra veckor kvar till årets första löpartävling!

#1 Milen under 47!
Förra året var Midnattsloppet det stora målet och då att knäcka den tid jag gjorde året innan. Det gick utmärkt och jag sprang in på 48:56. I år sätter jag ett mer generellt 10k-mål där tävlingen spelar mindre roll, men att jag vill in under 47 minuter. Det här borde inte vara några problem då nuvarande officiella rekord är 48:12.

#2 En kilometer under 3:30!
Lyckades sätta ett fint rekord förra året på 3km. Årets kortdistans-mål är ännu kortare, men något jag tror kommer bli knepigt. Idag klämmer jag av en kilometer på 3:42 och då är jag rätt färdig efter.

#3 Fyra strutar i FAS!
Skulle gärna slå mitt rekord på antal gjorda mål över en säsong i FAS, dvs fler än 4. Men tror det fortfarande är det svåraste målet av dem alla då jag spelat 14 säsonger och målskyttet har aldrig varit min starka sida.

#4 Att göra 20 chins i följd.
Nuvarande rekord är 17 och då är de sista två otroligt okontrollerade. Jag tar mig upp men med otrolig sving med hela kroppen. Så säg 15 kontrollerade idag.

#5 Att avverka 100 mils löpning år 2017.
Gjorde dryga 65 mil 2016 och det kändes mycket. Men 100 ska inte var omöjligt!

Önskar så klart jag kunde vara lite mer djärv i mina målsättningar. Hade jag haft bättre nerver och ett bättre självförtroende borde det stå saker som att springa ett halvmarathon-lopp och klara milen under 45 minuter. Men det får stanna vid drömmar och kanske är det något som kan få ligga latent till nästa år?

×

Man hänger lätt med huvudet när det går emot. Vad är det nu då tänker ni, en veckas frånvaro från löpningen pga förkylning är väl inget?

Nej det är det inte, jag är väldigt glad att jag endast varit tvungen att stå över en veckas träning. Men vad som gör mig less är huvudvärken som kom smygandes under mitt senaste längre pass på 11 kilometer. Jag hade stora återkommande problem med exakt samma typ av huvudvärk förra våren. Värk som kommer smygandes några kilometer in i passet och sedan tilltar något efter varje kilometer.

För att försöka ge en beskrivning. Jag märker direkt när det kommer för det känns i huvudet vid varje fotosättning när jag springer. Blir oftast sedan typ helt bra när jag avslutar rundan. Sedan går det några timmar och sedan kommer en sprängande huvudvärk tillbaka.

Just vid min senaste runda kom första känningarna strax efter sex kilometer. Vad är detta?

Nu hoppas jag att det var en engångsföreteelse, men jag kan inte låta bli att tänka på om inte? För visst blev jag av med det förra året, men det dröjde flera pass och när det väl försvann vet jag inte vad som var lösningen.

Man hänger lätt med huvudet när det går emot. Vad är det nu då tänker ni, en veckas frånvaro från löpningen pga förkylning är väl inget?

Nej det är det inte, jag är väldigt glad att jag endast varit tvungen att stå över en veckas träning. Men vad som gör mig less är huvudvärken som kom smygandes under mitt senaste längre pass på 11 kilometer. Jag hade stora återkommande problem med exakt samma typ av huvudvärk förra våren. Värk som kommer smygandes några kilometer in i passet och sedan tilltar något efter varje kilometer.

För att försöka ge en beskrivning. Jag märker direkt när det kommer för det känns i huvudet vid varje fotosättning när jag springer. Blir oftast sedan typ helt bra när jag avslutar rundan. Sedan går det några timmar och sedan kommer en sprängande huvudvärk tillbaka.

Just vid min senaste runda kom första känningarna strax efter sex kilometer. Vad är detta?

Nu hoppas jag att det var en engångsföreteelse, men jag kan inte låta bli att tänka på om inte? För visst blev jag av med det förra året, men det dröjde flera pass och när det väl försvann vet jag inte vad som var lösningen.

×

Så här ser mina tempo-diagram ut så fort jag ger mig ut på distanspass, det flyter på till en början men avslutas sakta men säkert långsammare och långsammare.

Jag önskar grafen kunde vara omvänd, eller åtminstone horisontell. Just bilden ovan är ifrån när jag för första gången sprang en halvmara på träning för ett par veckor sedan.

Jag skulle vilja säga att det inte är något större fel på flåset utan att anledningen till att jag tappar fart efter dryga milen sprungen är snarare för att benen stumnar. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att orka hålla farten bättre, även mot slutet?

Förutom det uppenbara att fortsätta nöta i spåret så kanske det finns någon mirakelövning? Svag i benen är jag inte, men kanske svag i någon specifik muskel? Det här måste jag helt klart söka information om, för vore det inte för värken i benen så gav min första halvmara helt klart mersmak! Jag sprang den förövrigt på 1:52 vilket då så klart är personbästa eftersom det var första gången på distansen :)

Så här ser mina tempo-diagram ut så fort jag ger mig ut på distanspass, det flyter på till en början men avslutas sakta men säkert långsammare och långsammare.

Jag önskar grafen kunde vara omvänd, eller åtminstone horisontell. Just bilden ovan är ifrån när jag för första gången sprang en halvmara på träning för ett par veckor sedan.

Jag skulle vilja säga att det inte är något större fel på flåset utan att anledningen till att jag tappar fart efter dryga milen sprungen är snarare för att benen stumnar. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att orka hålla farten bättre, även mot slutet?

Förutom det uppenbara att fortsätta nöta i spåret så kanske det finns någon mirakelövning? Svag i benen är jag inte, men kanske svag i någon specifik muskel? Det här måste jag helt klart söka information om, för vore det inte för värken i benen så gav min första halvmara helt klart mersmak! Jag sprang den förövrigt på 1:52 vilket då så klart är personbästa eftersom det var första gången på distansen :)